  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Tändernas status är ett klassmärke. I en serie reportage har Aftonbladet dragit fram fakta om tandvården. Fakta sparkar: undersökningen visar att det finns klasskillnader i Sverige, trots världens bästa ekonomi. Under allhelgonahelgen grinade tandlösa dödskallar mot oss. Viktigare var de munnar som illustrerade Aftonbladets reportage och de siffror som visade vad som pågår. Många människor med svag ekonomi går helt enkelt inte till tandläkaren. Efter några år är resultatet synligt och tragiskt. Andra går till folktandvården, som inte kan neka behandling, men sen kommer efterräkningen i form av krav och i värsta fall registrering hos kronofogden. Än värre: lån till patienter kan kosta mellan 24 och 27 procent. Man kan identifiera grupper där detta elände är svårast: låginkomsttagare naturligtvis, däribland ungdomar och invandrare, arbetslösa, pensionärer med låg pension. Ungdomar väntar för länge, det finns de som hellre låter tandläkaren dra ut en tand i stället för att rotfylla, många väljer billigare, men sämre material, och så vidare.Enligt uppgift har regelbunden så kallad bastandvård inte blivit dyrare. Men då gäller det att hänga med lika bra som i fråga om internet och mobiltelefoner. Enligt en undersökning i Stockholms län svarade över en tredjedel att de inte har råd att gå till tandläkaren. Sådana svar ska man vara försiktig med, för en del har kanske trots allt råd men väljer andra, roligare utgifter. I genomsnitt tycks ändå kostnaderna ha ökat. 1992 betalade patienten 53 procent av kostnaden, 1999 var det 82 procent. Man borde kunna återgå till den lägre andelen. Och många av oss undrar förstås varför inte systemet mer kunde likställas med annan läkarvård, vilket normalt är mycket billigare.Jag citerar gärna återigen Göran Perssons talbubbla som så vackert prydde våra reportage: ”Jag är fast besluten att se till att vi aldrig kommer tillbaka till ett samhälle där tändernas status blir ett klassmärke igen”, skriver statsministern i boken med det även i detta sammanhang utmärkta slagordet om att den som sätter sig i skuld icke är fri. Under de år jag kan överblicka har denna tidning tagit upp ännu bestående klasskillnader. Om man vill dra fram sådana i ljuset måste man både diskutera övergripande ideologiska frågor och irriterande fakta, erfarenheter som varje enskild människa har eller känner igen. Nu har under flera år en så kallad nyliberal ekonomisk teori slagit igenom i politiken. Den har ansetts vara vetenskaplig, en parallell till den avlidna så kallade vetenskapliga socialismen, men lika mycket illusioner. Det åtföljande politikerföraktet har lett till politikens försvagning och dagliga beskyllningar för att ”politikerna” (det vill säga skattebetalarna) inte skaffar fram mer pengar till den offentliga sektorn. Kanske håller vi på att bli en enda stor medelklass. Men trots spridningen av aktieägandet äger en procent av hushållen 62 procent av aktierna och tio procent äger 96 procent.Skillnaderna mellan vänster och höger har inte utplånats och värst är det tydligen i Stockholm. Här präglas högerns styre av en enda sak: lägre skatter för moderaternas väljare. Det är klart att moderaterna vill tillfredsställa sina väljare. Men så här sa Mona Sahlin häromdagen: ”Stadshuset har valt ut en grupp stockholmare som gillar att få litet mer pengar i plånboken och sen får regeringen ta hand om det som är välfärdens baksida.” Vår välfärd har en baksida och så är det i hela Europa, för att inte tala om USA, där sjukförsäkringar är privata och dyra och en tredjedel inte alls har råd. I många EU-länder finns nu vänster-center eller vänster-gröna regeringar. Kanske har de så kallade två-tredjedels-samhällena blivit låt oss säga 90-procent-samhällen. Och kanske gäller den politiska kampen nu mest den stora medelklassen. 
Därför bör man plåga de ansvariga med att visa upp ännu bestående klassmärken.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
