|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Jag tycker om att röka. Jag gillar cigaretter. Ibland älskar jag verkligen nikotin. Ta till exempel en höstdag med klar hög luft, man är ute på skogspromenad i de grova kängorna och solen glittrar över sjön där vi sitter med en kaffetermos och några mackor. Med kaffet ännu klängande som Rhoca Gil i gommen tänder jag en cigarett och drar ett djupt halsbloss. Och bara njuter av livet. Så bra har ingen ickerökare någonsin mått. Just kombinationen kaffe och cigarett är särskilt god. I filmen ”Himmel över Berlin” finns en underbar scen där Peter Falk möter Bruno Ganz som just stigit ner från änglarnas himmel och blivit människa. Falk är hans lärare och börjar med att förklara det magiska som uppstår då man blandar kaffe och cigaretter. Under åren som rökare har jag många gånger kunnat konstatera att rökare ofta är trevligare, mer sociala och inte sällan snyggare än ickerökare. Min rökdebut skedde på tidigt sjuttiotal, då det ännu var fritt fram att göra tobaksreklam i Sverige och ett litet paket Prince kostade under två spänn. Jag började röka för att det var tufft och fortsatte för att det var gott. Cigaretterna har hängt med mig sedan dess. I medgång har de förstärkt glädjen, och i motgång fanns de alltid där för att dämpa dysterheten. Jag har rökt i berg och dalar, i slott och koja, på hemmaplan och utomlands. Från alpresornas Jonny till båtluffandets Karelia (världens vackraste cigaretter), med Luckies på Manhattan och Gauloises längs vänstra stranden. Cigaretterna har varit en trogen följeslagare. Faktum är att några av mina mest jublande minnen är intimt förknippade med cigarettrökning. Rock och rökning, mat och rökning, diskussioner och rökning. Ligga på stranden med en cigarett i handen. Det märkliga är att samma samhälle som en gång lärde mig att röka samtidigt har straffat mig för min läraktighet. Med pekpinnar, skrämmande propaganda och senast ännu ett verklighetsfrämmande myndighetsutspel. Jag hatar rökning... Jag gillar inte rökning. Jag tycker illa om cigaretter. Ibland hatar jag verkligen nikotin. Och mest av allt avskyr jag den omoraliska industri som gjort mig beroende av det djävulska gift som kallas nikotin. Därför jublar jag varje gång nån cancersjuk stackare med smarta advokater lyckas klå ett tobaksbolag på miljonbelopp där borta i USA. Svinen som förnedrar oss och leder oss in i sjukdom och död. Burn in hell, Marlboro Man! Min rökdebut skedde på tidigt sjuttiotal, då det ännu var fritt fram att göra tobaksreklam i Sverige och ett litet paket Prince kostade under två spänn. Jag började röka för att det var tufft och fortsatte för att det var gott. Cigaretterna har hängt med mig sedan dess. Jag har försökt sluta flera gånger, men abstinensen har alltid besegrat karaktären. Vid ett längre rökstopp föll jag dessutom i snusets våld, med resultat att jag i dag är blandmissbrukare och Swedish Matchs absoluta favorit-sucker. Det räcker att föreställa sig bardiskrepliken ”Öh, ere nån schom kan bju' på ett nikotinplåster?” för att Folkhälsoinstitutets utspel om rökförbud på krogen ska framstå som verklighetsfrämmande och löjligt. Dubbelmoralen i Sverige liksom annorstädes är att locka med ena handen och hötta med den andra. Om institutet verkligen vore genuint inriktade på att förbättra folkhälsan borde man löpa linan ut och lämna ett betydligt mer radikalt förslag. Förbjud rökning. Förbjud all kommersiell hantering av det dödliga giftet nikotin. För det är naturligtvis obegripligt att marknadsföring och försäljning av tobak fortfarande är tillåten. Att de multinationella bolagen relativt ostört får fortsätta sitt globala folkmord. Men eftersom västvärldens marknad är opålitlig är det nu främst kvinnor i u-länderna och hela Asien som ska snärjas i fällan. Eftersom detta inte är första gången jag skriver av hat mot tobaksindustrin har jag kalkylen kvar i minnet: Vet ni hur många av dagens kinesiska barn som kommer att röka ihjäl sig? 
Webbradio: Musik dygnet runt – nyheter varje timme
Senaste nyhetssändningen Hjälpsida
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
 ”Nu kan jag lika gärna ha pengarna i madrassen” En förkrossande majoritet säger nej avgifter för uttag från automaterna Konsumentminister Britta Leijon: Absurt att man ska betala för att använda sina egna pengar Fredrik Rundkvist, aftonbladet.se:s ekonomiredaktör: Säg ifrån mot uttagsavgifter
|
