  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Freden är det enda alternativet
Alla dessa stolta ultimatum, alla dessa hotelser, allt detta vidriga övervåld från båda sidor, allt detta deklarerande av fredsprocessens död, av krig, av att det inte finns en ”partner” på den andra sidan. Över hundra döda. Massa sårade. Och åratal av ”förtroende-uppbyggande åtgärder”, av samarbete, av försiktigt knutna vänskapsband. Raderade. Och allt detta för att fösas samman, som två trilskande ungar. Och ”enas om att våldet måste upphöra”. Den palestinske Yassir Arafats och den israeliske Ehud Baraks uppträdande under de senaste veckorna påminner mig om en Hershele-historia. Hershele är en av jiddisch-folklorens populära figurer, en slags judisk ”Bellman”. Alltså: En dag kommer Hershele in i ett värdshus och begär med dånande stämma av värdshusets ägare att få ett fritt mål mat, för annars skall han göra vad hans far brukade göra. Värdshusets ägare blir livrädd och serverar Hershele den mest utsökta måltid som tänkas kan. När Hershele avslutat sin festmåltid, frågar ägaren med darrande stämma: ”Var god att tala om för mig, min herre, vad er far brukade göra när han begärt en måltid och ingen fick?” Då svarar Hershele: ”Han gick till sängs hungrig.” De båda ledarna uppträdde som om det fanns ett alternativ. Till fredsprocessen. Till en delning av landet i två stater. Arafat tror att han – återigen – cyniskt måste offra sin nations unga män – för att uppnå fördelar vid förhandlingsbordet. När allt han åstadkommer är en mer hårdnackad attityd, mindre förtroende på den israeliska sidan. Och så mycket lidande för sitt eget folk. När skall palestinierna öppet anklaga sina ledare för onödigt offrandet av söner? På det sätt som den israeliska fredsrörelsen gjort under åratal. Och Barak säger: ”Vi har ingen partner.” Så sa Golda Meir på 70-talet. Och hennes hårdnackade attityd ledde till Jom Kippurkriget. Jag hittar ett gammalt klipp från 1989 då jag var stringer i Israel för Göteborgs-Posten. Rubriken lyder ”Israelisk vänster varnar: Möt hellre PLO i dag än Hammas i morgon”. Sedan dess har det förflutit över tio år. Baraks agerande skärskådas av en av Israels i särklass tyngsta politiska kommentatorer, Yoel Marcus, i gårdagens Ha-aretz (Israels mest seriösa dagstidning): ”Vår partner på den palestinska sidan är inte precis Churchill, inte heller är han den stabilaste och trevligaste av människor. Det vore lättare för oss att komma överens med en välrakad norsk gentleman, en man som håller sitt ord. Men Arafat är allt vi har. Vi kan inte vakna en morgon och säga att vi inte förstår den här mannen. Och vi kan inte vakna på morgonen och säga, okej vi lyckades inte, så glöm det, vi stänger butiken och sätter upp en regering med dem som är emot freden. Det är varken rätt eller praktiskt. För Arafat existerar och hans nation existerar. Man måste inte älska Arafat, man måste nå stabilitet och förståelse med honom. Enligt en opinionsmätning, vilken uttryckte allmänhetens vrede över våldet, var det ett exceptionellt resultat: Trots allt, uttalade 63 procent av de tillfrågade sin önskan att fortsätta fredsprocessen. Vilket bevisar att allmänheten har mer hälsosamma instinkter än deras ledare har.”
Jag hoppas att det finns 63 procent också på den palestinska sidan. Och att båda folken skall skaffa sig de ledare de är värda. Så att de slipper gå hungriga till sängs.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
