|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Naomi vågar knappt gå ut
JERUSALEM. Naomi Safran har en sån där baby som skrattar nästan oavbrutet. Lille Guy, tre månader, ligger i sin barnvagn och jollrar och verkar lycklig bara över att se himlen däruppe. Han vet förstås inte vilken framtid som väntar honom i Israel. Å andra sidan vem gör det? Den glada babyn är nog den enda optimistiska människa vi träffar denna dag. Mitt i detta ska ett slags vardagsliv pågå, för människor som vill jobba, sporta, umgås, leka med ungarna. Tror inte på framtiden längre För såna som inte gör någon stor affär av sin tro och sina åsikter. För såna som vill bygga en familj och en stabil framtid och är förbannat trötta på krav och motkrav och våld och demonstrationer. Helt enkelt en människa som Naomi Safran, 30, som är ute och promenerar med sin glada baby och sina två andra barn, tre och sex år gamla. Hade du frågat mig för två veckor sen skulle jag ha svarat att jag tror på framtiden. Men inte nu... allt ser så mörkt och komplicerat ut, säger hon. Naomi är fysioterapeut och välutbildad och tillhör den stora, tysta skara som inte syns på konfliktens blodiga, dramatiska bilder men som får lida i det lilla. Vi har judisk högtid och är lediga hela veckan. Men jag har ingenstans att gå med barnen. Vi kan inte resa utanför stan, vägarna är bevakade och bilen skulle krossas av sten. Vi hade tänkt gå till den stora parken i dag, men det är för farligt. Vi vågar inte heller gå till några andra platser där det är mycket folk samlade. Där kan det hända vad som helst. För att inte tala om de stora varuhusen... jag älskar att gå och shoppa där, men det går inte nu. Hon håller sig nu kring det lilla torget Denmark Square, där hon stöter ihop med sina vänner Elie, apotekare, och hans fru Michal. De har två barn, sex och elva, och befinner sig i samma låsta situation. Det är emellertid ingenting mot den låsta situation som en palestinsk flykting befinner sig i, och apotekaren Elie säger att han kan se båda sidorna av myntet. Det är för stora risker De har det tufft. Det är ju inte de vanliga palestinska människorna det är fel på. Majoriteten av dem, precis som hos oss, sitter hemma i sina hus och vill ha fred. Det är fundamentalisterna och deras ledare som bara vill ha mer, mer, mer. För övrigt arbetar jag ihop med israeliska araber, mycket vänliga människor som jag tycker synd om i dag. Längre bort på torget sitter en grupp ungdomar. De har skollov, men ingenstans att ta vägen. Vi skulle till skogen och ha lite fest, men våra föräldrar förbjöd oss. Det är för stora risker, säger Avigail, 17. Hon har inte stor tillit till politikerna och deras prat. Hon tycker att Clinton och Barak och Arafat ska sluta sitta på toppmöten och snacka över folks huvuden, det vore bättre om de talade direkt med sitt folk på gatorna. Det ser inte bra ut nu, tycker Avigail och ruskar sakta på huvudet. Hennes sprallige kompis Jonathan försöker muntra upp stämningen:
Han är nästan lika positivt inställd till livet som den glada babyn.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
KRISEN I MELLANÖSTERN
EKONOMI
TÄVLA |