Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 15 OKTOBER 2000
 
 

Freden dör på stadens gator
HEBRON. De palestinska barnen skjuter med slangbellor mot de israeliska soldaterna.

Foto: PETER KNOPP
I morgon möts ledarna – men i Hebron fortsätter kravallerna
Israelisk militär spärrar av infarten till Hebron.
Foto: PETER KNOPP



I morgon möts Ehud Barak, Yassir Arafat och Bill Clinton i egyptiska Sharm el-Sheikh för att lösa krisen i Mellanöstern. Men få tror att Clinton kan lösa upp knutarna.
Aftonbladets utsända, Peter Wennman och Peter Knopp , har rest runt i Israel och på Västbanken. De har mött raseri, desperation och hat. Mycket hat.

JERUSALEM. Det säger ”dunk” när den första stenen landar på vårt biltak. Det behövs ingen tolk för att förstå det budskapet.
  Språket på gatorna i Heb-ron är rent, tydligt och lätt att begripa.
  Det är desperationens, raseriets och krigets språk.
  Optimism, sa ni?
  Fredliga samtal i morgon?
  Vem talar det språket?
   Vi ser FN:s generalsekreterare Kofi Annan stå i tv med allt sitt stoiska lugn, sin värdighet och sin sammetsröst, och förkunna:
  – Jag har upplevt båda sidorna av konflikten i en vecka nu. Jag har mött människor på gatorna och upptäckt hopp i deras ansikten. Jag har sett i deras ögon att de vill ha fred.
  Vi undrar förstås vilka gator Annan har vandrat på.
Har han stirrat in i ögonen på en israelisk civilpolis som drar ner en svart rånarhuva över skallen och slår en arab blodig med knytnävarna – och ser ut att njuta av det?

Vi blir omringade av barn med slangbellor
  
Har han tagit en bakgata in bland husen på Västbanken och hamnat i en palestinsk mobb som är så galen och uppretad att den kan ha ihjäl vem som helst som inte är garanterat arab?
  Vi åker denna lördag till Hebron på Västbanken och använder de vanliga knepen: två araber i framsätet, presskyltar på alla fönster. Bokstäverna ”TV” tejpade på dörrar, tak och motorhuv, eftersom det är ett bekant begrepp för alla.
  Vi hamnar ändå i obehagligheter.
  På krönet till en lång nedförsbacke är det stopp. Den smala grusvägen ner mellan husen är fylld av stenkastande ungdomar. På taken står vuxna och håller utkik. Vi omringas snabbt av barn med slangbellor av hårt tvinnat, gult gummi. De rycker upp bildörrarna, är påflugna, irriterade, men mest av allt nyfikna.
  Framför oss står en taxi med bakrutan krossad. Den har, liksom vi, bokstäverna ”TV” tejpade överallt. Sånt hjälper inte på den här gatan.
  Längst ner där backen slutar pågår begravningen av det första dödsoffret efter fredagens kravaller i Hebron. Om ett par timmar ska dödsoffer två bäras fram i öppen kista, svept i palestinska flaggan.
Stämningen är hatisk. Vi går inte ända fram. Skottsäkra västar räcker inte långt om någon får för sig att vi är på fel plats vid fel tillfälle.

Svarta masker och skottlossning
  
Det Kofi Annan skulle se i dessa människors ögon är inte vad vi skulle kalla ”önskan om fred”. Det skjuts i luften med både revolvrar och gevär. Det är svarta masker på. Det är ramsor som hetsar, hatar, skrämmer.
  Dessa palestinier vill inte att Yassir Arafat reser till Sharm el-Sheikh i Egypten på måndag. De vill inte att han sätter sig i samtal med Clinton och Annan och Mubarak och Barak, framför allt inga handskakningar med Barak, ty för människorna vi möter har det här gått för långt nu.
  För dem är en rundabordsförhandling ett utdött språk som inte talas längre.
  Strax intill husen, stenkastarna och slangbellorna ligger en judisk bosättning, Kiryat Arbaa. Det förefaller i rådande läge obegripligt att de båda parterna kan bo så nära varandra. Här är det garanterat världens sämsta grannsämja.
  – Följ med mig in i huset, ber en arab vid namn Farid.
  Han är i 40-årsåldern och bor i kåken närmast israelerna. Det skiljer bara ett stenkast – i ordets rätta bemärkelse – till grannarna. Han påstår att de skjuter på hans hus, rakt genom fönstren.
  – Det är sant. De skjuter på mig och min familj. Men själva har vi inga vapen.
  Vi avböjer hans inbjudan eftersom stämningen har blivit kusligare, chauffören är blek och rädd om bilen och förklarar:
– Ungarna här är inte kloka. För tio dar sen körde jag en buss med indier här. De var muslimer allihop, men det hjälpte inte. Bussen blev stenad ändå.

I morgon ska högern rasa mot Ehud Barak
  
När vi åker smäller det i plåten, det är småsten från slangbellorna och lite grövre saker från hustaken. Längre fram, strax före Betlehem, vinkar militären oss förbi en lömsk passage där det släpps ner stora stenblock på bilar som åker till Jerusalem.
  I den heliga staden talas det smått förhoppningsfullt om måndagens Stoppa våldet-samtal i Egypten, men inte heller i israeliska ögon går det att spåra äkta optimism.
  I morgon, när helgfriden är slut, kommer högerpartiet Likud att rasa mot premiärminister Barak: Hur kan han sätta sig i samtal med Arafat – bara några dagar efter att tre israeliska soldater blivit lynchade? Hur kan han prata med en man som han anser har svikit alla löften och bränt alla broar?
  Samtidigt anser nu stora judiska grupper i USA att Clinton ska sluta medla i konflikten. USA bör ställa sig fullt ut på Israels sida.
  Det kan förstås leda till en oerhörd katastrof. Men underskatta inte det kravet. Judarna pumpar in oerhörda pengar i USA:s politik, 30 gånger mer än arab-amerikanerna. De har makt. De styr och ställer med mottot ”money talks”.
  Det är ett helt annat språk än det som talas på gatorna i Hebron.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER