  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Äv en tillfällighet var jag i Berlin när diktaturen i Jugoslavien störtades. Det talades mycket om de tio åren efter murens fall, men dramatiken på Balkan var intressantare än högtidstalen i Tyskland. Tyskar har erfarenheter av hur diktaturer rasar. Kejsar Wilhelm störtades efter första och Hitler efter andra världskriget. Kommunistdiktaturer har fallit samman tämligen fredligt och så skedde också i Jugoslavien. Européerna har lärt sig att knäcka diktaturer på ett någorlunda civiliserat sätt. En genomgående kommentar från serber handlar om misstroende mot Nato, det vill säga främst USA men också de västeuropeiska stater som stödde bombningarna. Det framgår inte minst av uttalanden som den nye presidenten har gjort. Han har dessutom deklarerat att Milosevic icke kommer att utlämnas till krigsförbrytardomstolen i Haag, som han anser domineras av USA. Vi i väst bör inse att serbisk nationalism är något vi måste räkna med, vad vi än, mer abstrakt, anser om nationell stolthet.Till och med under krisdagarna i förra veckan ställde amerikanska journalister den naiva amerikanska frågan om USA skulle intervenera, något som Clinton lyckligtvis avvisade med argumentet att det skulle stärka Milosevic. Befolkningen i före detta Östtyskland upplever mer än de flesta i väst förstår hur de kördes över av västtyskarna. Ytterst få vill ha tillbaka DDR-regimen men de har fortfarande lägre levnadsstandard, den sociala tryggheten är sämre, studier dyrare och så vidare. ”Vad kommunisterna sa om kapitalismen var kanske inte helt fel”, är ett tråkigt omdöme i en bok om ”Den så kallade återföreningen”. Toppjobb inom offentlig förvaltning, banker, företag, universitet, media och så vidare innehas mest av folk från väst, bara två ledamöter av förbundsregeringen kommer från öst, och så vidare. Västtyskar ser ner på östtyskar och tror att de är lata, inkompetenta, otacksamma, okulturella och talar sämre tyska. I Berlin märker man också att den nedlåtande attityden till polacker är oförändrad. Det finns de som underblåser den inför EU:s utvidgning, till exempel genom att förorda folkomröstning. Mitt budskap är helt enkelt att vi bör försöka se med respekt på nationer som efter svåra år lämnar kommunistiska diktaturer efter sig.I Berlin såg jag den märkliga konstutställningen, ”Efter muren”, som tidigare visats på Moderna museet i Stockholm och som bland annat organiserats av den jugoslaviska konstvetaren Bojana Pejic, nu immigrant i Berlin. Konstnärer från före detta kommuniststater ställer ut, de flesta unga, och säkert är kvaliteten hisnande ojämn. Här finns impulser från väst, avantgarde av olika slag, video, konceptkonst, fotografier, installationer av överraskande slag. ”Den avgörande skillnaden gentemot konst i väst är intensiteten”, skriver en kommentator. Det finns ”en socialkritisk potens som den västliga konsten sedan länge förlorat”. Vi kanske har något att lära, österifrån. Jag har ett budskap till: flytta EU:s högkvarter från det avigt belägna Bryssel och Strasbourg till Berlin, nu i Europas centrum.Åtskilliga gånger överskred jag gränsen mellan väst och öst, till exempel vid Brandenburger Tor. Nu omges platsen av små tält, som innehåller korvhandlare från samtliga tyska delstater, i väst och öst. Man kan äta sig igenom delstaterna, korv efter korv, öl efter öl. På en central plats i före detta Östberlin ligger det förfärliga kommunistiska Kongresspalatset. Det är omgivet av plank och ska rivas men är fullt av asbest. Här intervjuade jag kommunistpampar i november 1988, vilket resulterade i en kolumn med titeln ”Riv Berlinmuren!” – Det är ett positivt klimat nu, perestrojka och glasnost har bidragit, sa de föga trovärdigt om DDR. ”Men då kanske man kan riva muren”, skrev jag vid hemkomsten. 
All världens historiker påstår att ingen förutsåg att muren skulle rivas. Då har de inte läst Aftonbladet.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
