Premiepensionsval? Oh la la la la, bingo!

Tyck till om Liza Marklunds kolumn Läs mer av Liza Marklund

Sedan har vi premiepensionen. Har ni fått hem skräckbroschyrerna i brevlådan? Vilken fruktansvärd rysare. Om man ska kunna göra ett någorlunda vettigt och insiktsfullt val krävs det att man går igenom flera hundra fondförvaltare, deras villkor och avkastning, tidigare utveckling och aktieinnehav.
  Jag säger bara en sak: jag totalvägrar. Jag har aldrig ägt en aktie i mitt liv. Jag har inte en enda fondandel. Jag har inte den minsta ambition att ha några. Pengarna det handlar om är, i mitt fall, runt femtusen kronor per år.
  Visst, det blir mycket pengar i längden, men jag har faktiskt valt bort att engagera mig i den ekonomi jag kommer att ha om tjugosju år, om jag nu lever då. Det är möjligt att någon tycker att det är skitkorkat, men jag prioriterar annat. I och för sig har jag blivit tämligen tät senaste åren, men mitt val att välja bort pensionsältandet tog jag långt tidigare.

När välmenande arbetsgivare förr i världen tvingade mig att lyssna till engagerade försäkringsmäklare slog jag händerna för öronen och skrek ”ohlala bingo bingo”.

Sedan är det telebolagen. Det finns tydligen hur många varianter som helst att välja på. Man kan höra på reklam varannan minut och slippa betala alls (fast det finns säkert något finstilt i avtalet som motsäger alltsammans så man får betala ändå, så långt läser jag aldrig), man kan betala med sitt kreditkort över nätet och komma billigare undan, man kan ha särskilda väljardosor på väggen och Gud vet vad.
  Här har jag gjort mitt enda aktiva val. Jag valde bort Telia, eftersom jag haft ett helvete i mina kontakter med dem.

För något år sedan ringde en reklambyrå och ville att jag skulle skriva en
  text om Telia som skulle skickas ut tillsammans med alla deras telefonräkningar, tiotusen spänn skulle jag få.
  Jag sa som det var. Mina åsikter om Telia är inte publicerbara, och definitivt inte tillsammans med telefonräkningen. Dessutom är jag inte till salu.
  Ajöss, där rök två års pre-miepension, förmodligen stenkorkat i vissa ögon.

Jag anar att mina åsikter kan göra vissa människor upprörda. Man kan tycka
  att jag beter mig oansvarigt och kortsiktigt, att jag inte satsar på min framtid.
  Inget kunde vara mer fel.

I stället för att granska fondförvaltare läser jag Harry Potter tillsammans med mina barn. Vi pratar om Romarrikets gladiatorspel och problemen med Kinas förtryck av Tibet, vi diskuterar skolans osynliga diskriminering av flickor, vi går i skogen med matsäck och svampböcker.

Så läser jag att ett femtiotal städer periodvis kommer att vara utan ström i vinter. Kraftbolagen har lagt sina reservkraftverk i malpåse för att spara pengar och pressa elpriserna. Den nya valfriheten har krossat de sista marginalerna.
  Vem är det egentligen som är oansvarig och kortsiktig?