|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Två olika offer
JERUSALEM. Två sjukhus, två skottskadade män, två sidor av saken och tusen mil mellan tankesätten. Den ene är glad att han kom undan med livet i behåll. Den andre är ledsen för att han inte är död. Aladin Salim påstås tillhöra Tanzim, Fatah-milisen. Han var en av de palestinier som var inblandade i de intensiva eldstriderna med israeliska soldater i Netzarim i tisdags. Han sköts i höger ben från en helikopter och i vänster ben från en markpostering. Vi träffar honom på det smutsiga, slitna Shifa-sjukhuset i Gaza där han ligger med sina båda bandagerade ben. Han har en liten röd blomma liggande på sitt bröst. I sjukrummet finns också hans mor och hans syster. Aladin är en stor karl, dryga trettio år, men han snyftar som ett barn när han talar. Han vill inte ligga här och bli omskött. Han vill mycket hellre vara död. Min mor skulle blivit stolt om jag fått dö Nästa gång, säger han, nästa gång kanske Gud ger det till mig. Några av mina vänner fick dö för saken i Netzarim, men inte jag. Jag fick bara ett par små skott. Jag är ledsen över det. Min mor är också ledsen. Hon skulle blivit stolt om jag fått dö. Modern nickar och ser mycket riktigt besviken ut. Det hade varit bättre om sonen dött som martyr. Det där är förstås så svårt för oss att begripa. Men man ska aldrig göra sig lustig över kultur, tro och tradition. Man ska inte heller fördöma. Vi säger i alla fall till Aladin att det låter konstigt. Att ens mamma vill att man ska dö. Men vi har ju bara våra händer och vårt blod! Vi måste vara beredda att dö för saken, för vårt land, för Jerusalem. Det har varit vårt i tusentals år. Även våra barn måste vara redo att dö om vi ska kunna försvara det som är vårt. Vad han skulle säga till Ehud Barak och Yassir Arafat om de klev in i rummet precis nu? Bara en sak: Ge oss vårt land! Sköts i benet under tre timmars eldstrid På det moderna sjukhuset Hadassa, Inkareem, ligger den israeliske majoren Moshe Hule. Han sköts i benet under en tre timmar lång eldstrid i Beit Sahur i måndags. Hans kamrat, jeepföraren Max Hazan, 20, dödades med ett skott i huvudet. Avlossat av en grupp palestinier som låg i bakhåll. Det kom skott från den palestinska polisstationen, från kullarna, runtom oss. Civila sköt från fönstren. Fem av oss blev träffade. Jag lovar er att även i denna desperata situation gav jag order till mina män: Skjut bara på dem som skjuter på oss, säger han. Vi blev beskjutna från polisstationen En sak bekymrar honom mer än allt annat: Jag är DCO:are och tillhör alltså en jointstation, vilket innebär att israeliska militärer och palestinska poliser jobbar sida vid sida. Varje dag. Vi äter mat tillsammans, tittar på tv tillsammans... vi diskuterar fotboll och familjeliv tillsammans. Jag vet vad mina palestinska arbetskamraters fruar, döttrar och hundar heter. De är mina vänner. Den här dagen besköts vi från denna polisstation. Jag kan alltså inte utesluta att det var en av mina arbetskompisar som sköt mig i benet och försökte döda mig. Det är sånt som kan skapa en rätt otrevlig stämning på en arbetsplats, kan man tänka. När det blir lugnt i området igen är det meningen att samarbetet ska fortsätta som vanligt. Vi berättar för Moshe om vårt möte med den skottskadade Aladin och ställer samma fråga till honom: Vad vill du säga om Barak och Arafat kliver in här?
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
EKONOMI BOSTAD Premiepensionsval? Oh la la la la, bingo! TÄVLA |