|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Barnen leker i kulregnet
GAZA. Den lille grabben är kanske tio år. Han kastar sig snabbt ner på marken framför oss när det börjar smälla. Skottsalvorna kommer någonstans från höger och ungdomarna springer, skriker, skrattar och tar skydd i en märklig kombination av skräck och förtjusning. Netzarim bryr sig inte om vilket. Här gör döden ingen skillnad på vuxna och barn. Det är alltså i Netzarim vi befinner oss, en checkpoint omringad av israelisk militär mitt i det palestinska Gaza, strax intill en liten envis judisk bosättning med samma namn. Det är den kanske farligaste platsen av alla. Här ställs hela problematiken på sin spets, här lämnar stenkastare och krypskyttar inget utrymme för kompromisser. Här är det våld öga mot öga i ett av dessa minikrig som håller på att eskalera till något oerhört mycket större.
Virke på pyrande eld I Netzarim har tre unga palestinier dödats och fyrtio skadats de senaste, dramatiska dagarna. Ytterligare en ligger kliniskt död på Shifa-sjukhuset i närheten. Det var också här som tolvårige Mohammed Aldura sköts i lördags, otäcka bilder som spreds över världen och blev till prima virke på den pyrande elden. Vi tar oss dit via oroliga stadsgator: det är trubbel i luften, det är kvinnor som kommer ut ur portarna och klagar på att vattnet är slut, det är nervösa poliser, avstängda vägar och brinnande bildäck, och mitt i alltihop en stor demonstration. Palestinska unga män sitter i hundratal på lastbilsflak. De viftar med flaggor och håller upp stora bilder på Yassir Arafat och skriker saker som Kofi Annan, CIA i kör. Det går fredligt till. Men så finns det förstås inte en israelisk soldat i dessa kvarter. De står utanför tätbebyggelsen, dolda bakom tre arabiska hus, i det inferno som heter Netzarim. Går vi fram till knuten på den yttersta, utbrända kåken blir vi helt säkert nerskjutna. Det är en slags frontgräns. Här ligger brandröken tung och svart över den väg som svänger ner till höger, bort mot den lilla judiska bosättningen. Utmanar soldaterna Det är hundratals arabiska unga män här och de modigaste/dummaste utmanar ständigt frontlinjen. Några har klättrat upp på taket till den mittersta byggnaden. De vräker ner stora stenar och andra föremål mot de israeliska soldaterna nedanför. En av grabbarna har en palestinsk flagga med sig där uppe på taket. Han gör sig fullt synlig några sekunder då och då, svänger med flaggan och tar skydd igen. Emellanåt kommer det enstaka skott från israeliskt håll. Det är en mycket provocerande situation. Soldaterna måste ha ett helvete vid sin vägpostering och en förskräcklig tanke smyger sig på: det är starkt gjort att inte skjuta mer än de gör. Det är inte onödigt övervåld vi betraktar. Så brakar det ändå loss på allvar. Nu är tålamodet slut och det kommer långa salvor mellan husen, mot det håll vi står, vi är inom skotthåll och i stor fara. Skyddsvästarna vi bär i värmen kliar plötsligt inte längre. Vi är tacksamma att vi har dem på. Fick kula i handen De fåtal journalister som vågat sig fram så här långt kastar sig ner på gatan. Någon gömmer sig bakom ett stängt kafé. De palestinska barnen och de unga männen springer undan och så tillbaka igen för att se om någon blivit träffad. En ambulans kör fram till baksidan av mittbyggnaden. Det var en som fick en kula i handen, säger en grabb upphetsat. Två arabiska sjuksköterskor de enda kvinnor vi ser på denna plats går sakta fram mot husen och när det kommer en skottsalva till stannar de och sätter sig på huk. Utan rädsla eller panik. Det finns någon slags svårbestämd, kolugn värdighet i deras agerande. Så hörs surret av helikoptrar. Palestinierna på gatan skriker och viftar till de modiga uppe på taket. Helikoptrar är inte vad de önskar sig i det här läget. Takhårdingarna kommer ner. Han med Palestinaflaggan tas emot som en hjälte av de mindre grabbarna och verkar vara en ledarfigur. Han säger att han heter Nermer. Jag frågar om han inte var rädd att bli skjuten där uppe på taket och han svarar på knagglig engelska: Afraid? No! No! Den absurda kattochråtta- leken pågår i flera timmar. Den kommer att fortsätta i dag. Offer kommer att skördas. Skärsår och splitter När vi lämnar Netzarim tar vi vägen förbi Shifa-sjukhuset och här finns många skottskadade araber, just såna som gått ett steg för långt vid den där yttersta husknuten. Lille Fadi Omal, 11, ligger och ser ganska ynklig och skamsen ut i ett rum. Han är kraftigt bandagerad och syster Nessrin upplyser oss om att pojken fått en massa skärsår och splitter efter en explosion vid Netzarim. Det har varit ganska illa, säger hon, men det är bättre nu. Pappan heter Helmi och säger att han är arg för att pojken gick dit utan lov. Det är för farligt. Runt hörnet, på väg från sjukhuset, ligger en stängd supermarket med skylten HAPPY FAMILY. Som om det skulle finnas några lyckliga familjer här.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
KVINNOR och PENSIONER SJUKHUSUPPRORET
VANN DU? | Lotto 1 | Lotto 2 AFTONBLADET GRANSKAR TÄVLA |