Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
TISDAG 3 OKTOBER 2000
 
 

Text: Yrsa Stenius
Tyck till om Yrsa Stenius kolumn
Läs mer av Yrsa Stenius
Är det någon idé att rösta om EMU?
–Folket har misstagit sig, låt oss välja ett nytt folk.
   Bertolt Brechts klassiska replik infann sig osökt när man betraktade minerna hos Poul Nyrup Rasmussen och andra företrädare för det politiska etablissemanget i Danmark efter nej-sidans överraskande klara seger i folkomröstningen om EMU.

  Danskarna röstade med känsla, inte med förnuft. Pia Kjærsgaard och dansk folkepartis vulgärargumentation gick tyvärr hem. Danmark ställer sig nu med berått mod vid sidan av EU:s centrum.
  Politikens, ekonomins, kulturens och opinionsbildningens eliter i när och fjärran beskärmar sig än en gång över ett dumt folk som inte låtit sig övertygas om valutaunionens nödvändighet.
  Nu tar varken Tony Blair eller Göran Persson risken av att folkomrösta inom någon snarare framtid, suckar kommentatorerna resignerat.
  Nej, det gör de säkert inte.
  Valutaunionen saknar folklig legitimitet i varje fall i de länder som fortfarande står utanför och den är sannolikt förhållandevis ifrågasatt även bland dem som gått med. Om man undantar Finland har Maastricht-avtalet i land efter land drivits igenom med stöd av ytterst knappa majoriteter och sådana har en tendens att tippa över i sin motsats när propagandatrycket avtar och framtidens välsignelser ännu inte infunnit sig.
  
Danskarna har inte tagit intryck av vad svenskarna tycker så det finns ingen anledning för svenskarna att snegla på den danska opinionen, tröstade finansminister Bosse Ringholm de rättrogna i radioekot. Resonemanget lät mer desperat än övertygande.
Den EMU-misstrogna opinionen i Sverige har i danskarnas nej fått tillgång till ett politiskt bräckjärn att användas mot alla som hävdar att vi när allt kommer omkring inte har något val vad EMU beträffar.
   EMU är lika litet ”den enda vägen” som en gång moderaternas stolta ekonomiska politik var och det sannolika är att graden av ekonomisk och annan integration i Europa än en gång kommer att diskuteras från grunden när förhandlingarna om utvidgning av Unionen kommer i gång på allvar.
  
Min egen hållning till EMU har förvirrats av att min kunskap om ekonomi är sent förvärvad och dåligt smält. Jag bottnar inte i mina insikter och förmår inte i grunden självständigt väga olika argument mot varandra.
  Jag kan inte vara ensam om att känna denna fundamentala osäkerhet om innebörden i EMU.
  Vad jag däremot tycker mig skickad att resonera kring är EU:s och EMU:s politiska och sociologiska aspekter.
  
Jag är som de flesta andra klar över att en djupgående integration av politiken i Europa är nödvändig på nästan alla samhällsområden. Det beror på att i stort sett allt vi företar oss får konsekvenser som överskrider nationsgränser.
Jag har också lätt att acceptera fredsargumentet till förmån för både EU och EMU. Det säger sig självt att länder vilkas ekonomier är olösligt förbundna med varandra – även i en gemensam valuta – inte gärna krigar inbördes.
   Vad jag emellertid har svårt för är EU:s strävan att inordna alla nuvarande och blivande medlemsländer under stora byråkratiska organisationer, enhetliga och detaljerade regelverk, politisk och ekonomisk dominans från den hårda kärna som i vintras gick minst sagt bröstgänges till väga i den olyckliga Österrikefrågan.
  
Jag tror att jag i likhet med hundratusentals andra nordbor – politiskt upplysta och ganska klara över sin nationella och regionala identitet – har känt att vi ställts inför enorma förändringar i termer av fullbordat faktum.
  Det oroar mig att representanterna för samhällets makt-eliter grubblar över hur man borde bete sig med folkomröstningsinstitutet för i mån av möjlighet förhindra att dessa reaktioner kommer till ett uttryck som stör allt stort som är på gång.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER