Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 1 OKTOBER 2000
 
 

Därför hurrar vi
när EU går dåligt

Text: Herman Lindqvist
Tyck till om Herman Lindqvists kolumn
Läs mer av Herman Lindqvist
Det blev alltså, som väntat, nej till EMU i Danmark och det svenska EMU-motståndet fick förnyad fart.
  
Det är ingen slump att det starkaste EMU- och EU-motståndet ligger i EU:s ytterområde, i England och i de nordiska länderna, det vill säga i de länder där man
talar om Europa som ”kontinenten”, om vi och ”dom”.
  Finlands position är unik i Norden. De som leder Finlands öde har alltid tvingats tänka annorlunda än Sveriges regeringar. De har alltid sett Finland som ett litet land, farligt nära det väldiga Ryssland och därför ständigt i behov av att vara lierat med så starka krafter som möjligt, som ligger bortom Ryssland.
  Det har man nu definitivt lyckats med. Därför det starka EU-stödet i Finland.
  
Svenskar och engelsmän har en helt annan nationell självbild. Båda länderna är före detta stormakter.
  Sveriges stormaktstid tog visserligen slut för länge sedan, men vår bild av vårt land som något annorlunda och mycket bättre än alla andra länder, har levt kvar och förstärktes under efterkrigstiden, då Sverige, trots sin ringa befolkning, hade en unik ställning i världen utanför maktblocken.
  Sverige var modell och mönsterland för många stater. En svensk ledde FN. Svenska produkter, inklusive stridsflygplan och tungt artilleri, erövrade världen och svenskt socialt välstånd var drömmen för miljoner människor.
  Sverige hade en självpåtagen position som skolmästare och fingerpekare åt stormakterna (i synnerhet USA) och som ombud för de svaga länderna i världen. Det var alltid lättare att få in en artikel i svenska media om nöden i El Salvadors slum, än om slummen i till exempel Paris.
Vi svenskar var, med rätta, stolta över vårt land. Den svenska nationella självbilden lyste som en belåten AGA-fyr mellan de mörka maktblocken.
  
Så, mot de flesta svenskars vilja, förändrades allting snabbt. En kraftig utomeuropeisk invandring genomfördes, trots att majoriteten inte önskade den. Arbetslösheten ökade, välståndet sjönk. Inga utländska tidningar skrev längre om den svenska modellen, i alla fall ingenting positivt. Den svenska självbilden fick sig en rejäl knäck.
  Samtidigt uppstod det som hette EG, dominerat av europeiska stormakter och med kraftigt inslag av katolska länder, det vill säga kulturer som vi känner oss främmande för. Som medlem i EG skulle Sveriges unika position helt försvinna. Motståndet var kompakt.
Marknadskrafter, handelns globalisering och annat gjorde under tiden att Sverige ändå tvingades in i det som nu kallas EU, men man kom till Bryssel med klackarna spjärnande mot marken. Utan något brett folkligt stöd alltså.
  
Där sitter vi nu, som en ytterst grinig medlem i EU:s B-lag, närmast på reservbänken.
  Det är därför som de flesta glatt hurrar då det går dåligt för EU, i hopp om att hela idén ska läggas på hyllan.
  Ändå är det ju så att EU är en sedan länge existerande och växande tätt sammanflätad union med 300 miljoner invånare och svensk lagstiftning är redan helt anpassad till EU.
  Men gemene man i Sverige är inte med och kommer troligtvis inte att vara med inom överskådlig framtid. Detta har ingenting med förnuft eller statistik att göra.
  Det är en djupt psykologisk, känslomässig fråga. Den handlar om kulturkollision och om den nationella självbilden och den ändras inte över ett val.
  Den formas under generationer.

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER