  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Det hände samma dag. Två kvinnor gav sig in i samma form av flykt. De var offer för samma typ av kollaps. Kollapsen kom av att de kände sig genomskådade. Marie-Jose Perec, den franska 400-meterslöperskan, såg bristen på överensstämmelse mellan det hon sagt: ”Jag vore inte här i Sydney om jag inte trodde jag kunde ta guld” och sin usla form, sin tappade talang, sitt divabehov och sin oförmåga att ta en motgång. Laila Freivalds, den svenska justitieministern, såg diskrepansen mellan sitt politiska partis principer (du skall icke äga din bostad) och sin privatekonomiska frestelse att med en bostadsrätt göra ett klipp. Det är Perec och Freivalds som denna vecka gett begreppet chicken out ett ansikte. Pinsamheten är densamma. Ändå hade båda möjligheter att som good sports rida ut stormen. P erec hade bara behövt ta sig till Stadium Australia, göra sitt bästa i sitt OS-lopp och sedan ha kramat segraren och sagt grattis. Sådant händer dag ut och dag in här i Sydney. Sådant gillas. Hon hade till och med fått behålla sitt femmiljonerskontrakt med Reebok. Freivalds hade bara behövt tacka nej till bostadsrätten. Hon hade till och med fått stanna kvar som hyresgäst. Men båda blev klämda mellan sina uppblåsta attityder och verkligheten. Perec lämnade i panik Sydney och OS. Freivalds lämnade i panik regeringen. Vem kan tycka synd om dem? Jo, kanske går det att känna en gnutta sympati för den franska idrottsstjärnan. Hennes förbundsordförande säger visserligen att hon lämnade Sydney ”som en tjuv om natten” och hennes forne tränare att hon ”saknade hängivenhet och respekt för andra”. Men jag vandrade i går i hotellet där hon bott. Och vad såg jag på andra sidan gatan? Jo, världens genom tiderna största bild av en människa. Ett 481 kvadratmeter stort porträtt ingjutet i en skyskrapas fasad. Bilden av Cathy Freeman. Den kan ha varit svår att somna till. Men den 32-åriga Perec gjorde samma fel som den 58-åriga Freivalds. Hon medgav inte att hon ställt till det för sig själv. Hon ville hitta en syndabock. Det ville Freivalds också. B åda skyllde på medierna. ”Jag bröt ihop under trycket från Australiens press”, sa löparstjärnan. ”Journalisterna gav sig på min familj”, sa justitieministern. Okej, reportrar ska ha spö ibland. Jag kan inte utesluta att något etikettsbrott begåtts. Men det finns fakta. I årets mest upphaussade idrottshändelse, duellen Perec–Freeman, mellan stjärnorna i den miljard-showbusiness ett OS är, var det inte ens sex reportrar som försökte bevaka idrottens Greta Garbo, där hon tryckte på sitt hotellrum. De var så få att de inte ens märkte, när hon rymde. I en politisk skandal i vilken huvudpersonen, Freivalds, undviker att prata gjordes försök att få en kommentar. Freivalds har nämnt att ”det stått tre tv-team vid dörren”. (Det var uppenbarligen för lite, för det blev inga kommentarer då heller.) Hennes partisekreterare klandrar medierna för att ”man nästan tränger sig in i lägenheten, står utanför dörren på ett närgånget sätt”. Oj då! Jag har bestämda åsikter om vad som krävs av en idrottsman (sportsmannaanda, renhårighet) och en justitieminister (redlighet och rak rygg). Dessutom bör de inse att de är ganska offentliga personer. (För sådana gäller det gamla ordspråket: ”Om du inte tål hettan ska du inte vara i köket.”) J ag har ännu mera bestämda åsikter vad som krävs av en reporter. Det finns två sorter som är värda sitt salt. Han som springer efter ambulansen. Han vill veta vad som hänt. Han som sätter foten i dörren. Han vill ha en förklaring. Perec visste att hon var en bluff, Freivalds att hon praktiserade dubbelmoral. De drog sig för att bli synade. Till dem båda – guldmedalj i chicken out. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
