|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Psykoanalys gav mig makt över livet
Om det är viktigt att slå fast att vi människor behöver relationer till varandra och till vardagens värv som präglas av stabilitet och kontinuitet så är det minst lika viktigt att veta att vi också måste kunna lägga saker och ting bakom oss, lösgöra oss från det som inte längre är.Till separation av olika slag hör med nödvändighet sorg. Sorgen är i själva verket just den fas då avskedets realitet slår rot i oss. Är förlusten som ska uthärdas chockartad börjar vi ofta med vrede för att inte säga raseri. Sakta, sakta trängs de aggressiva reaktionerna undan av lugnare och mer vemodsfyllda känslostämningar. Länge kan själva sorgen vara substitut för den man förlorat. Man sveper in sig i sin sorg som i en trygg filt. Går allting bra kryper man emellertid så småningom ur sin filt och lämnar den efter sig i en hög någonstans. Detta var jag alltså inte alls bra på. Jag framhärdade i att sitta där hopkurad i filten och klaga över förlustens outhärdlighet. År efter år. Som ett litet barn drömde jag på något sätt om att de som övergett mig skulle se mig där i min gränslösa nöd och ta mig till nåder igen fast mitt förnuft sade mig att livet inte ser ut på det sättet. Psykoanalytikern följde mig länge i min smärta och min förtvivlan. Dag ut och dag in drog vi oss igenom gråten som bara vällde fram när de förlorade paradisen gjorde sig påminda i mitt hjärta.Många förklaringar fann vi till att det som andra kan skiljas från med viss tapper beslutsamhet för mig blir ett smärtans hav i vilket jag framhärdar att skvalpa i oändlighet. Många sammanhang anade och kände vi mer än diskuterade. Länge, länge lät psykoanalytikern mig vara där i min masochistiska plåga och hon ansträngde sig att vara med mig. Men så en dag, på femte året eller så, när jag ånyo stämde upp min sorgsna klagosång hände något oväntat: Psykoanalytikern blev förbannad! Nä, nu orkar jag inte höra den där skiten längre, sade hon.Glumps, sade jag. Därefter hade vi en dispyt där analytikern inskärpte att det kommer en punkt i en sådan här läkningsprocess då man får hjälpa till litet själv också. Med sitt förnuft får man bestämma sig för ett förhållningssätt som hjälper en den sista lilla biten att bli fri från ett trauma. Ett halvår senare avslutades analysen och jag kände mig just befriad. 
Den historien har jag de senaste åren tänkt på varje gång m/s Estonia-katastrofen valsar runt i medierna med alla sina förbittrade anhöriga som försäkrar att de aldrig kan sörja klart om inte kropparna bärgas.
Webbradio: Musik dygnet runt – nyheter varje timme
Senaste nyhetssändningen Hjälpsida
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
Var fjärde svensk lider av allergi Ny undersökning visar på en dramatisk ökning de senaste åren |
