|
Käfta aldrig emot
taskiga recensioner
Få yrkeskunskaper i författaryrket är verkligt eviga och bestående, eftersom så mycket skiftar ungefär som klädmodet. Men en lärdom som står sig genom åren är att man aldrig skall käfta emot taskiga recensioner. Det vet vi alla i yrket. Den som gör det riskerar bara att göra sig löjlig. En i detta sammanhang ovanligt löjlig författare är Lars Gustafsson. För dem som inte vet vem han är skall jag kanske tillägga att han skrev flera riktigt bra romaner på 70-talet men därefter emigrerade till den amerikanska landsbygden där han framsläpar sitt liv som adjungerad professor i filosofi och germanska språk och får undervisa ett fåtal studenter ett par dagar i veckan. Efter snart tjugo års exil i Texas är det både begripligt och ursäktligt om man tappar kontakten både med sitt hemland, dess litterära klimat och sina forna läsare. Det här är alltså ett kanonläge att göra bort sig och börja käfta emot recensent. Fortfarande finns inget anmärkningsvärt i detta och att Lars Gustafsson skämde ut sig borde man normalt ha kunnat strunta i. Han fick en kritisk recension från tidningen i sin gamla hemstad Västerås, Vestmanlands Läns Tidning, och gick till rasande attack mot recensenten. Detta vore normalt bara en pinsamhet att ignorera medan man besvärat vände sig bort och låtsades inte höra eller se. Men det finns ett stort men, som gör den lilla pinsamheten till en händelse av betydelse. Lars Gustafsson kopplade antisemitgreppet på sin kritiker. Han framträdde på Svenska Dagbladets ledarsida med påståendet att den recension han utsatts för i VLT var antisemitisk, att i Amerikas Förenta stater hade en text av denna typ knappast kunnat passera utan rättsliga efterverkningar och detta var en intellektuell och moralisk katastrof för tidningen som nu brant störtat ned i barbariet. Därav slutsatsen att recensionen i själva verket var en häpnadsväckande skandal. Det hade onekligen varit en skandal om VLT publicerat en antisemitisk text på sin kultursida. Men det var naturligtvis inte sant. Gustafssons enda bevis för resonemanget var att den kritiska recensionen skulle ha innehållit ordet mosaisk i stället för judisk, ungefär som i sammanställningen den mosaiska församlingen i Stockholm. Enligt Gustafsson var detta ett säkert tecken på antisemitism. Ordet mosaisk förekom emellertid inte i recensionen, ehuru det skulle ha varit ett tunt bevis för antisemitism även om så varit fallet. Det pinsamma i att en författare skämmer ut sig så här har jag redan berört. Det allvarliga är att en tidning som Svenska Dagbladet lånar sin ledarsida till att föra ut sådant dravel. Rasismen är nog vår tids mest allvarliga problem. Men om man som Svenska Dagbladet låter vilken stolle som helst föra fram vilka ostyrkta anklagelser som helst om rasism så förminskar man det allvaret. Antisemitismen i denna Gustafssonska och av Svenska Dagbladet så olyckligt vidimerade version blir då reducerad till ett stollarnas hjärnspöke. Ett liknande problem uppstår när företrädare för de homosexuellas kamp för en rättvis behandling i samhället stämplat folk som homofober till höger och vänster eller när feminister använder anklagelsen kvinnohatare lika vårdslöst. Vi bör vara varsamma med skällsorden. Annars har vi inte orden kvar när de verkligen skulle behövas. Och på det tjänar bara rasister och dylikt. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|