|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Inte en muskel
När jag var i toppform för cirka 35 år sedan (100 meter på 13,2) hade kortbyxorna ännu ordentliga byxbuntar och tröjan hade nyss blivit av med ärmarna. Halslinningen var dock fortfarande hög och axelbanden breda. Grabbarnas shorts var korta nog att blotta deras svällande lårmuskler men satt löst och även tröjorna fladdrade svalkande kring armhålorna. I dag tävlar damerna i något bikiniliknande. Bysten är ännu täckt om än nödtorftigt, liksom blygden men i övrigt är det naket. Killarna har mer på sig men utomordentligt åtsittande. Inte en muskel undgår den närbildsbetraktande tv-publiken. Och inte övrig utrustning heller. En av det finska herrlagets stafettlöpare hade så tajta latexbyxor att hans organ avtecknade sig som penisattrapperna hos huvudpersonerna i Stanley Kubricks version av A Clockwork Orange. Unga, vältränade människors kroppar är vackra att se på, låt vara att de väcker litet avund. Flickornas midjor uppvisar inte ett gram för mycket. Inga celluliter misspryder något enda lår, så långt ögat når. Killarnas häckar är smala och platta som en tom plånbok.Jag har med andra ord inget direkt emot det nya modet. Men ändå undrar jag litet vad det står för, vilka önskningar och idealföreställningar det uttrycker? Att toppidrottare är kroppsfixerade är naturligtvis inget nytt. Det måste de vara eftersom kroppen är deras tävlingsredskap. Men dagens stjärnor ägnar kroppen betydligt mer avancerade omsorger än vad enbart deras idrott kräver. Kroppens skönhetsvärden och kroppens maktspråk är en del av det paket idrottsmannen och -kvinnan saluför på tävlingsarenan. Segrar och topplaceringar är givetvis det primära målet för dessa unga som offrat allt för att kvalificera sig för stortävlingarna. Men bortom segerpallarna väntar pengarna och de alternativa karriärerna om segraren till yttermera visso tar sig väldigt läcker ut.Och vad menas då med läcker: Jo en människokropp som utstrålar kontroll i sin trimmade fulländning, en kropp som för tankarna till rovdjurets slumrande kraft i slanka lemmars muskelspel, en kropp som vädjar till lusten som dröjer vid åsynen av sidenmjuk, svettblank hud. Allt detta och framgången därtill har högt marknadsvärde även sedan medaljerna hängts in i prisskåpet och de brustna akillessenorna har opererats för sista gången. Toppidrotten har alltid varit en hävstång för unga människors drömmar om framgång rent generellt. Jesse Owens gjorde sin klassresa med hjälp av idrotten liksom de finska moderaternas riksdagsman Lasse Virén och många till.
Men drömmarna om vilken typ av framgång idrotten ska förmedla varierar med tidsandans föreställningar om vad framgång är för något. Hela den olympiska rörelsen byggde på en idé om idrotten som integrerande kraft i en industrialiserad värld söndrad av klasshierarkier. Och lagidrotten framför andra, fotbollen, var en gång i Storbritannien en exponent för arbetarklassens hån mot den tedrickande överklassens kricketspel.Också i dag förmedlar idrotten sin tids framgångsambitioner. De är numera ytterligt privata. Så privata att de cirklar runt kroppen, det enda de unga ännu upplever att de har makt över. Drömmar om gemensamma projekt, gemensam strävan, gemensam revansch är sedan länge döda. För dem finns ingen arena. Arenan som finns är tävlingsbanan där du vinner med din kropp. Och marknaden där kroppen laddad av betydelser som en datorikon kan säljas dyrt. 
Webbradio: Musik dygnet runt – nyheter varje timme
Senaste nyhetssändningen Hjälpsida
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
 EU-sanktionerna mot Österrike upphävs Göran Persson: ”Åtgärderna har haft effekt” |
