  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Innan Gregg Bemis och Jutta Rabe visat videoupptagningarna från sina dykningar vid vraket efter m/s “Estonia” för alla berörda parter och alla haft möjlighet att granska dem med experthjälp finns ingen anledning att fatta nya beslut i frågan. Av vad Bemis hittills sagt vågar jag dra slutsatsen att han inte fann vad han sökte på själva vraket, alltså inget som bekräftade teorierna om en explosion ombord eller något annat som haverikommissionen dolt eller ljugit om. Däremot måste ju Bemis uppgifter om kroppar utanför skrovet vara sanna om de som har tolkat banden inte har gjort sig skyldiga till något misstag. Också de bilderna behöver naturligtvis granskas innan diskussionen om vad som bör hända härnäst inleds. Men visar sig iakttagelserna riktiga står vi än en gång inför en smärtsam generaldiskussion om “Estonia” – vad som gjordes och inte gjordes, och vad som bör göras nu. Tar man upp kroppar utanför vraket säger det sig självt att en ny diskussion om kropparna inuti tar fart. När Sjöfartsverket rapporterade till den etiska kommittén, i vars arbete jag deltog, fick vi uppgiften att de norska dykarna inte funnit kroppar utanför vraket. Vi ställde aldrig frågan i vilken omfattning bottnen avsöktes. Att kroppar kunde finnas i vattnen kring haveriplatsen tror jag de flesta antog. Hur strömmarna skulle föra dem visste ingen. Vår uppgift var att avge en rekommendation om vad som skulle göras med “Estonia” och med de döda ombord. Eftersom dykarna enligt Sjöfartsverket inte hade rapporterat om döda utanför fartyget aktualiserades aldrig någon diskussion om sådana kroppars öde eller om en eventuell vidare sökning. Borde inte en etisk kommitté ha fört just den diskussionen, frågar förstås den kritiske. Jo, men jag vill påminna om att denna kommitté hade tre–fyra veckors effektiv mötestid till sitt förfogande därför att regeringen ville fatta sitt beslut om “Estonias” öde före jul – för de anhörigas skull. Mycket hade blivit annorlunda med längre tid och möjligheter till gediget utredningsarbete. För egen del börjar jag vara mogen att tillstå att jag i varje fall på en fundamental punkt tänkte fel om eftervården av “Estonia”. Vid avvägningen av de olika alternativen föreställde jag mig aldrig det värsta möjliga scenariot för fortsättningen, nämligen att beslutet att betrakta havet som en grav skulle få så bristfällig acceptans i vida kretsar att det aktivt skulle försättas ur kraft. Jag får också medge att argumentet “gravfriden går aldrig att upprätthålla” framfördes mycket tidigt i diskussionen, så okunnig om det har jag inte varit. Jag har bara inte velat tro så ont om människor. Beslutet om ”Estonia” väckte starka och motstridiga känslor. En mycket stor grupp anhöriga hade svårt att finna sig i det. Detta bidrog till att deras sorgeprocess spårade ur och övergick i en vrede och bitterhet mot regering och myndigheter som i sin intensitet gjorde det svårt för de ansvariga personerna att ställa upp på rätt sätt. Viktiga relationer blev svårt inflammerade.När sedan hänsynslösa kommersiella intressen ser till att de klentrognaste anhörigas värsta farhågor besannas uppstår en allians mellan dem som stör gravfriden och dem som befarade att den skulle störas. Kommersiellt betingad obstruktionslust och sex år gammal frustration ingår en explosiv förening som brakar loss över regering, myndigheter och haverikommission. I en sådan atmosfär försvåras det rationella samtalet väsentligt. Lägger man därtill den komplicerande omständigheten att en annan stor grupp anhöriga bestämt motsätter allt intrång gravfriden så föreligger det olösliga problemet i sin prydno. Vi som beslöt om rekommendationen borde tagit detta värsta tänkbara scenario med i beräkningen. Sådan är dagens värld där människorna inte längre känner till vad det vill säga att böja sig. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
