|
En kommersiell gravskändning
Detta är vad som har pågått under veckan. Allt tal om att de söker sanningen om förlisningen är nonsens. Dykare som simmar runt och fotograferar en kort tid kan inte ge bilder som bevisar någonting. De som står bakom är inte experter på sjösäkerhetsfrågor. Jag hörde amerikanen säga att bilder han fått var lovely, underbara, alltså lämpliga för tv. Idén att de här äventyrarna skulle avslöja någon sanning som är mer tillförlitlig än vad en internationell kommission av experter kom fram till är naturligtvis befängd. Men så stor är tydligen misstron mot myndigheter och politiker numera att det finns de som tror mer på det här gänget. Det sägs att svenska, finländska och estniska myndigheter döljer något. Jag kan inte se varför de skulle hemlighålla fakta och om resultaten ska omprövas bör det ske av sakkunniga. Möjligen har det funnits nationella skäl för svenska, finländska och estniska företrädare att framhålla eller minska betydelsen av det ena eller det andra. Men allt väsentligt har kommit fram. De som döljer avsikter och finansiering är de som hållit på med de här dykningarna. Jag hoppas att undersökande journalister snart granskar amerikanen och hans medhjälpare. Varvet har haft sina skäl att försöka visa att det inte var något fel på konstruktionen. Från det hållet har lanserats teorier som får granskas på normalt sätt som partsinlagor. Det förekommer ofta fantasifulla spekulationer efter stora katastrofer. I fallet Estonia har vi hört besynnerliga påståenden om explosioner, terrorister, politiska konspirationer och så vidare.Någon har undrat varför hon sjönk med aktern först. Men fartyg som förliser kan sjunka på oberäkneliga sätt. Ofta har de maskinen akter om midskepps och då går aktern ner först eftersom den är tyngst. Den etiskt svåra, näst intill outhärdliga tanken är nu att ett kommersiellt anhang stör gravfriden sedan många anhöriga försökt göra vad vi alla måste göra när någon går bort: leva vidare, inte glömma men fortsätta. Snart kommer de underbara bilderna av vraket i diverse tv-program världen över och det finns de som tjänar pengar på kuppen. Snart vet vi inte vad som är sanningssökande och vad som är kommersiellt gångbar tv-dramatik. Snart vet vi inte vad som är verklighet och vad som är tv, på något område. Kommer det att finnas kvar någon meningsfull källkritik i denna skenvärld i tv, internet och dataspel? Dyra och populära filmer från Hollywood med historiska motiv har alltmer fjärmat sig från verkligheten och övergått till såpor. Ska anhöriga och vi alla snart se denna verkliga tragedi som inslag i en fiktiv tv-värld? Jag tänker mig att i det kaos av reklam för kommande filmer som vi ser på biografen före huvudfilmen kommer bilder från Estonia, bland alla de häftiga våldsinslagen. Och så har dessa filmare mage att säga till oss att de söker sanningen om förlisningen och de begär att vi ska tro på detta. Jag tror de skrattar åt oss när de stängt av mikrofonen. Jag tillhör dem som menar att havet är en värdig grav, lika väl som jorden, likvärdiga i det eviga kretsloppet. Därom kan olika meningar råda men vi som tillhör sjömanssläkter och växt upp med tragedier på nära håll har vårt perspektiv på dessa ting. Det var aldrig tal om att ta upp döda sjömän under världskrigets hårda år. Men nu bleknar sådan oenighet inför denna gravskändning, en kommersiell avart och en exploatering som kränker oss alla. Det är en annan sorts tragedi. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|