|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Jag njuter av att se stadsbarnen
Stadsbarnen. Jag njuter av att se dem, för villafebern som drabbar så många småbarnsföräldrar har jag aldrig begripit mig på. Men när du får barn kan du väl inte bo kvar, sa de till mig. Och vad är en stad utan barnen? Vilka ska bo i stan? Jag ser det exakt tvärtom: av fri vilja och övertygelse klamrar jag mig fast på fjärde våningen i ett hyreshus med videobutik, apotek, vårdcentral, dagis, jourbutik, tobakshandel, garage, kafé, frisör. Med mera. Jag bor här för barnens skull. Att flytta från stan för barnens skull lyder livslögnen. Det är inte för barnens skull, utan för sin egen som småbarnsföräldrar köper trädgårdstomt. Men myten är seglivad. Jag har hört argumenten till leda. Så härligt att bara kunna släppa ut barnen. Säkert, om man vill sitta kvar i köket och läsa tidningen i fred. Villamamman kan vara lat. Stadsmamman måste ta sig ut. Det är jobbigare att vara stadsmamma. Men jag vill vara med mina barn, inte iaktta dem från kaffebordet på altanen. Men stadsmiljön är farlig för barnen. Visst, biltrafik är farlig. Något som även villabarn måste lära sig för sin överlevnad. Det är patetiskt att se förorternas bilgupp, 30-skyltar och hemsnickrade skyltar med den komiska formuleringen Varning för barn (vad avser varningen, ett gäng beväpnade treåringar bakom trädgårdshäcken?). Med jämna mellanrum kommer bilar dånande i 80 knyck, och vilka sitter bakom ratten om inte villaföräldrarna själva. Snarare tror jag att det där farliga man talar om är stadens missbrukare och psykiskt sjuka. Ett skrämmande inslag för den som inte bor i staden. Men inte nödvändigtvis för oss som känner områdets egna dårar, vilka man kan heja på och vilka man kanske kan väja för. Stadsbarnen erövrar den instinkten och inlemmar i sin världsbild att dessa människor finns och är just människor. Skolorna är bättre utanför stan. Inte då. Mina barn har valmöjligheter, det finns fyra kommunala och flera privata alternativ inom promenadavstånd. Därtill alla tänkbara fritidsaktiviteter: teater, körer, dans, simning, konst, fotboll, gymnastik. Barn måste få röra sig fritt ute. Alla bra föräldrar vill att barnen ska få vara i naturen. Stadsföräldrar skaffar om möjligt ett lantställe. Annars tar de bussen till exempelvis Nackareservatet för att plocka svamp och åka skridskor med barnen. Men sedan är de väl ute och ränner på stan. Att förorten är idyllisk är vanligt önsketänkande från villaföräldrar som vill vara i fred framför teven. Mina föräldrar hade exempelvis ingen aning om knarkhandeln och övergreppen som ägde rum bara några hundra meter från vårt rara kedjehus. Det är inte heller innerstadsbarnen utan nyfikna förortstonåringar som råkar mest illa ut på stan. De mer världsvana stadsbarnen klarar sig bättre. Jag träffade i veckan en mamma som gjort den motsatta flytten, från den havsnära förorten till en stadsgata. Hon hade gått runt med barnvagn under några föräldralediga år och undrat var alla människor håller hus. Varför det var så dött, vardag som helgdag. Hon insåg med tiden att de andra mammorna tog pendeln in till stadsparkerna, där det händer något, där det finns folkliv, livfulla förskolor, parker med klätterväggar och parker med getter, grisar, hönor och kaniner. Så kvinnan flyttade, för barnens skull. Min oro gäller bara det faktum att endast de privilegierade kan välja staden. Bostadsmarknaden närmar sig vansinne. Innerstaden kan snart vara så klassmässigt segregerad att den dör, även för mig. Först då, men bara då, måste jag fråga mig vad som är bäst för barnen.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
TYCK TILL OM TV Bingolotto är tillbaka. Lördagkvällen är räddad... Eller? AKTIE-SM Satsa 50 kronor - du kan vinna en miljon Anmäl dig på nätet till Sveriges största aktietävling VINN Tävla med Hassel Vinn vecka på Hotel Kittelfjäll och videofilmer! |