  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Mannen är hotad till livet – av kvinnan
Har männen fått sin roll och sina rättigheter om bakfoten? Eller är det osedvanligt svårt att vara man i dessa upp och ned-vända tider med kvinnor hängande på låset till alla förut så skyddade manliga bastioner? Eller har vi att göra med något så enkelt och simpelt som testosteron – det manliga könshormonet som gör mammas pojkar till ilsket revirpinkande män? Debatten har gått het i Dagens Nyheter i sommar, där det aggressivaste inlägget kommer från en kvinna, sociologiprofessorn Eva Lundgren i Uppsala, som avfärdar två psykiatriker som så okunniga att deras debattinlägg överhuvudtaget inte behövs. Professorn i psykiatri vid universitetssjukhuset i Umeå, Lars Jacobsson, har länge hävdat att mansrollen i vårt samhälle är i kris. Påståendet bygger han på sin kliniska erfarenhet av människor i psykisk obalans. Bland dessa stöter han numera dagligdags på män som i yttre bemärkelse har det väl förspänt i livet med hygglig utbildning, arbete och utkomst men som ändå är totalt i gungning med tillvaron och sig själva därför att deras kvinnor inte längre är bundna till dem med starka institutionella band som ekonomiskt beroende eller mäktiga konventioners tryck. Där kvinnorna, alla larmrapporter om misshandel och förföljelse till trots, expanderar sina liv, erövrar världen, pengarna och den sociala kompetensen, kryper männen ihop kring sin halv- eller omedvetna övergivenhetsångest. Förödd är den trygga färden från mammas famn till kvinnan som ”med mjuka händer redde ömt vårt bo”, som Dan Andersson säger. (Några år av kursavvikelse och ivrig vildhavresådd ingick i den givna optionen.) Nu ska det arbetas på äktenskapet och relationen stup i ett och lyckas inte det kan mannen illa kvickt tvingas se sig om efter en ny fru. Fria att komma och gå som kvinnorna är när de försörjer sig själva. Många män, trygga i sin personlighet på många plan, klarar av den nya situationen och till och med njuter av den. Men många män gör det inte. De hungrar efter något de inte längre förutsätts få. I sitt inlägg i Dagens Nyheter framhöll Lars Jacobsson att det i botten är ett slags vanmakt som får män att ta till våld. Professor Jacobsson blev fullkomligt nedgjord av professor Lundgren. Hennes sociologiska undersökningar visar att män slår för att hävda och befästa fullkomlig makt över kvinnan. De misshandlar målmedvetet och kontrollerat för att kuva. Rätten tar de sig av rollen de ger sig själva med samhällets sanktion – rollen som det överordnade könet. Eva Lundgren påstår att 40 procent av alla kvinnor och 46 procent av de frånskilda har utsatts för våld eller hot om våld från manliga partners. Så mäns våld mot kvinnor är ingen marginell företeelse utan en etablerad maktstruktur. J ag misstror Eva Lundgrens siffror. Det vill säga jag undrar hur hennes frågor och definitioner ser ut när hon får fram dessa tal. De ter sig orimliga mot bakgrund av den vardagsverklighet vi alla iakttar även om vi beaktar att det som sker sker bakom stängda dörrar. För övrigt talar professor Lundgren förbi professor Jacobsson. När jag läser Eva Lundgrens beskrivning av männen som bankar sina hustrur till underkastelse identifierar jag en i livskänslan hotad människa som tar till alla medel för att avvärja hotet.Vad än Eva Lundgren presenterar för siffror är detta inte ett normalt beteende som åtnjuter sanktion i samhällets normsystem. Men det är ett mycket vanligt beteende bland människor som i sin uppfattning om sig själva och andra står på skakig grund och som stött sig tungt på rollrelationer. Jag tror med andra ord att Lars Jacobsson och Eva Lundgren inte behöver vara så osams som Lundgren gör dem. Låt vara att professor Jacobsson varit så oförlåtligt dum att han trampat in på sin kvinnliga kollegas revir. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
