  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
I förrgår landade i brevlådan en tjock reklamtidning för en av de 400 fondförvaltare som vi svenskar ska anförtro vår ekonomiska framtid. Med hjälp av sådana trycksaker ska vi få hjälp att välja rätt fond för våra pensionspengar. Två saker slog mig med just det reklambladet. Den första är att en apa hade kunnat skriva och redigera den bättre. Den andra är att den var adresserad till min elva-årige son. Han läser Kalle Anka och Kamratposten. Han vet inte vad fonder är. Om man ska förklara aktier för honom är det enklast att jämföra med samlarkort. Han bränner sin veckopeng i två snabba handvändningar. Varför i hela friden ska han få en undermålig och svårbegriplig informationsprodukt om fonder skickad till sig? Faktum är att han ska förskonas från att ens reflektera över en tillvaro bortom mellanstadiet. Att en elvaåring skulle behöva ägna en enda tanke åt sin ofantligt avlägsna pension är inte bara korkat utan också direkt skadligt. Han ska bekymmerslöst sparka boll. Ibland känns det som att vi svenskar ägnar mer tid åt att planera för en framtid som vi inte ens vet om vi får, än att göra något vettigt av den tid vi faktiskt befinner oss i. Pensionsplanerandet har blivit ett absurt folknöje som stympar vår spontana förmåga att njuta av sakernas tillstånd i nuet. Och jag är inte ett dugg bättre själv, utan kan ägna timmar åt att flytta och schemalägga mina drömmar åtskilliga år framåt i tiden. Det är förmodligen ett vanligt beteende inom det råttrace som kallas arbetslivet. Det finns två parallella trender som blir allt tydligare. Den ena är att vi kör med gasen i botten och springer med andan i halsen genom arbetslivet, nästan oavsett vilket jobb vi har. Den andra är det ökade behovet av motsatsen, en utbredd insikt om att vi måste dra i nödbromsen.Det är inte så lätt, men det kommer att bli lättare. Helt enkelt för att systemet kollapsar annars. Utan vila stannar Sverige. I dessa tider när inte ens Carola undkommer en släng av utbrändhet och hundratals unga män varje dag segnar ner i plötslig vuxendöd växer en ny industrigren sakta men säkert fram. Det är alla de smarta och/eller insiktsfulla entreprenörer som förstår att slå mynt av vårt växande behov av eftertanke och andhämtning. Det ökande antalet hälsohem och kurorter är bara toppen på ett isberg. 2000-talets motsvarighet till sextiotalets charterboom blir en uppsjö av paketlösningar riktade till alla som inte ens har krafter kvar att trycka på bromsen själva. Feel good-konsulterna kommer att skära guld med bara händerna. Jag blir inte förvånad om ”renoveringsindustrin” inom tre till fem år är lika het som IT-bolagen var häromdan. Life is what happens while you’re busy making other plans, sa den kloke John Lennon som förmodligen levde mer i nuet än de flesta. Det är både hemskt och ironiskt att just han som formulerat det moderna livets dilemma så klockrent dog som han gjorde: mitt i steget, mördad på en gata i New York. För att inte tala om den svenske reklamfilmsregissören som även han dog i New York nyligen. Han gick på en gata och blev överkörd av en skenande bil. Det gick på ett ögonblick. Han fick inte ens vara med om att välja pensionsfond. En sak hänger ihop med en annan. Fondförvaltarblaskan med sin inneboende ångest hade sällskap i brevlådan av ännu en inbjudan till ett 40-årskalas. Nu är det Annicas tur, och redan i inbjudan avslöjades den största presenten; hon tänker nämligen ge sig själv ett sabbatsår. Inte jobba, bara vara. Att ta ledigt i ett helt år låter kanske som en ouppnåelig lyx för de flesta, men för de många är det förmodligen möjligt. Sen är det inte säkert att det passar alla. Andra vill kanske ha en ledig dag i veckan eller semester från maj till september. Ytterligare andra vill sluta jobba vid 50. Och i går på lunchen satt vi plötsligt tre medelålders män och mjuklandade runt det ämne som är viktigare än något annat men som ändå får mindre utrymme än biltvätt och självdeklaration tillsammans. Nämligen balansen mellan jobbet och resten av livet. Erik berättade om en kompis som för nio år sedan gjorde en pakt med sin familj, satte upp ett gemensamt mål och jobbade i ett gemensamt projekt. När så den yngste sonen slutade högstadiet tog hela familjen ledigt, hyrde ut huset, sålde bilen och gav sig i väg för att resa jorden runt i ett år. Vi enades om att det är helt rätt, så ska man göra. Nån gång. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
