Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
ONSDAG 9 AUGUSTI 2000
 
 

Text: Anita Goldman
Tyck till om Anita Goldmans kolumn
Läs mer av Anita Goldman
Ingen vill hedra
de döda i Japan

De fick inte ens ”äran” att bli symbol. De sjuttiofyratusen människor som dog omedelbart, de sjuttiofemtusen som skadades svårt. Hur många som sedan dött under åren i sviterna av radioaktiviteten är oklart.
   Så många människor, så mycket plötslig och onaturlig död, så mycket lidande. Och så hedrades de inte ens med att bli en sinnebild, ett tecken, en varning.
Nej, symbolen för mänsklighetens första möte med atombomben är Hiroshima. Att ytterligare en bomb föll tre dagar efteråt, 9 augusti 1945, i dag för exakt femtiofem år sedan, tänker folk inte på. Nagasaki är inte laddat på samma sätt som Hiroshima.
   Där testades uraniumbomben. Den kallades ”Little Boy ”. Vissa säger att den fälldes för att få japanerna att kapitulera och få slut på andra världskriget. Men Nagasaki? Man hade redan demonstrerat sin absoluta övermakt för Japan och världen. Varför en bomb till? Samma kväll, 9 augusti, talade president Truman i radion och meddelade att en atombomb fällts på ”militärbasen” Hiroshima. Om Nagasaki sa han ingenting. Fast uppemot etthundrafemtiotusen människor i den staden just då låg och vred sig i fasansfulla smärtor. Eller redan var döda.
Nej, Nagasaki kom liksom bort i hanteringen. Den enda orsaken att fälla den bomben, som kallades ”Fat Man” – därför att den vägde dubbelt så mycket som ”Little Boy” – var väl att den, till skillnad från Hiroshimabomben, var gjord av plutonium. Så man ville antagligen kolla att det funkade med plutonium också. Det gjorde det.
Det har sagts att USA fällde atombomberna för att ”rädda amerikanska liv”, som annars skulle gått till spillo i en kostsam invasion av Japan. Det har sagts att japanerna var så ”kamikaze-fanatiska” att bara en atombomb skulle kunna få dem att sluta kämpa för kejsaren.
Men Japan var i praktiken redan besegrat. Redan i juli 1944 hade landets militära ledare förstått att de inte skulle kunna vinna kriget. De sökte utvägar att kapitulera, som inte skulle innebära förlusten av nationell suveränitet.
   Hela argumentationen för det vetenskaplig-militära Manhattanprojektet hade varit att tyskarna utvecklade en atombomb och att USA därför måste komma först. Men amerikanerna visste sedan länge att tyskarna inte kommit långt på sitt atomprojekt. Ändå fortsatte de att plöja ned två miljarder dollar – astronomiska siffror på den tiden – i Manhattanprojektet. Japanerna seglade upp som ”den gula faran”, icke-människorna, barbarerna. Sådana kan man, som Hitler så pedagogiskt övertydligt lärt ut i sin propaganda, ”utrota”.
”När man har att göra med ett odjur, får man behandla honom som ett odjur.” Sa Truman. ”Nu är det dags att utrota den Gula Faran för all framtid. Låt råttorna skria.” Sa kongressledamoten Charles A Plumley.
Jag tror inte heller man skall undervärdera hämndfaktorn även i moderna och så kallade sofistikerade krig.
  ”Japanerna har fått betalt många gånger om för sin attack på Pearl Harbour.” Sa Truman i sitt tal. Hämnd och rasism.
  USA ville också skrämma Stalin, visa vad amerikanarna förmådde.
  Hiroshima och Nagasaki ledde till fyrtio års kapprustning mellan Sovjetunionen och USA. Amerikanarna visade ryssarna som visade amerikanarna som visade...
Jag växte upp i den där iskalla tävlingsandan, den var en del av min barndom, min ungdom, upplevdes som ett mänskligt grundvillkor. Närapå. I dag är det Pakistan och Indien som tävlar. Och Putin i Ryssland har förbehållit sig rätten att attackera med kärnvapen först. Om så skulle vara nödvändigt.
   I dag får amerikanska skolelever inte längre kasta sig under bänkarna i ”atombombsövningar”. Våra barn är rädda för annat än Bomben. Men den finns där ändå, tror jag, i medvetandet, i det som brukar kallas ”det kollektivt undermedvetna”. Att det var möjligt. Att det skedde. Och därför kan ske igen. Därför måste vi varje år minnas Hiroshima. Och också Nagasaki.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER