  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
När jag för över trettio år sedan utnämndes till chef första gången lade jag mig ganska snabbt till med en av de få principer för mitt beteende jag överhuvudtaget har anammat i livet: Jag bestämde mig för att aldrig ljuga i jobbet. Eller, för att vara realistisk, i mån av möjlighet aldrig göra det. Ibland kan ju yttre omständigheter tvinga en – som affärshemligheter exempelvis. Anledningen till detta beslut var ren självbevarelsedrift. Ifall jag gjorde mig skyldig till något som väckte mina arbetskamraters misshag och som jag hade skäl att ångra var det möjligt att be om ursäkt och gå vidare med bibehållen självrespekt om jag inte dessutom hade ljugit om saken. Gör man en hel del, så gör man oundvikligen också misstag, det behöver man inte skämmas för. Lögnen, som är klandervärd därför att den minerar marken vårt mänskliga samfund står på, nämligen vårt inbördes förtroende, är inte oundviklig. Den väljer man. Naturligtvis har även jag erfarenhet av att ljuga. Men jag vill hävda att mitt förhållande till lögnen är relativt motsträvigt. Därför har jag med viss nyfiken förvåning iakttagit dem som ljuger helt ogenerat och gör det fast de vet att folk vet att de ljuger. Sådana människor träffar man främst på i rättssalar. Men nog förekommer de i andra salar och sammanhang också. Alla minns vi Bill Clintons blå blick i kameran när han försäkrade att han aldrig hade haft sex med den där kvinnan – Lewinsky. Och ändå visste han att han knappt kunde räkna dem alla som kände till vad han hade haft för sig ”with that woman”. Att människor hasplar ur sig en lögn innan de har hunnit tänka efter är inte svårt att förstå. Men vad får dem att hålla fast vid den mot bättre vetande? Bara under innevarande år har vi fått följa tre rättegångar, var och en med flera tilltalade gärningsmän, där alla ljugit mer eller mindre: rättegångarna i anledning av polismorden i Malexander, mordet på Björn Söderberg samt diskoteksbranden i Göteborg. I vissa av dessa processer har lögnerna varit så konsekvent genomskinliga att man som åhörare trött undrat hur killarna orkar med sitt nonsens timme in och timme ut. Just i rättegångar motiveras lögnerna självfallet av de tilltalades önskan att komma undan helt eller delvis genom att blanda bort korten för domarna. På senare tid har jag emellertid börjat undra om inte andra, mindre rationella faktorer medverkar i blåljuget Vad beträffar polismorden och de tilltalade där har vi säkert att göra med en kultur bland människor i kåksvängen: att aldrig erkänna är ett sätt att markera onåbarhet.Men vad driver de tilltalade i Göteborg? Om det är som de säger, att de aldrig någonsin kunde föreställa sig de fruktansvärda konsekvenserna av sitt handlande, är en rak berättelse den enda antydan till gottgörelse de kunde erbjuda alla förtvivlade anhöriga. Men den berättelsen kan de inte förmå sig att leverera. Kanske handlar det även i deras fall om en kultur bland kriminella. Eller har vi att göra med en kulturkrock i de tilltalades huvuden? I vissa patriarkala kulturer erkänner man inte en illgärning ens om man blir tagen på bar gärning. Att erkänna och ta på sig skulden tolkas som ett slags uppstudsighet mot den allsmäktige fadern som dömer och utmäter straff som han finner för gott, oberoende av vad som sägs. Det korrekta sättet att visa insikt om att en gärning är ond är att vägra tillstå att den ägt rum.De skyldiga i Göteborg har bott länge i Sverige och har på ett övergripande plan tagit till sig svenska normer för sitt beteende. Men kanske spelar deras bakgrundskultur dem vissa undermedvetna spratt så att de vacklar och blir osäkra om hur de ska bete sig? Ett alternativ till denna förhållandevis spekulativa förklaring är den betydligt banalare som styr så mångas ihärdiga ljugande: Om man missriktad men ack så spontan självbevarelsedrift hittat på en historia är det svårt att bestämma sig för det ögonblick man ska överge den. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
