|
I politikens dagsfrågor finns det en som borde vara enkelt löst: Jerusalem. Det är bara fyra faktorer att ha i minnet. Blanda, för det första, inte samman religion och politik. Inkvisition och häxprocesser går att betrakta i historien. I nutid går det att skåda i Nordirland och i talibanernas Afghanistan. Det blir då gift i resonemanget om Jerusalems status att kalla staden HELIG. Städer är gator och torg, invånare och sysselsättning, historia och seder, byggnader, minnesmärken, institutioner, moskéer, synagogor och kyrkor, regementen, horhus, fabriker, sjukhus och museer. Sådant är Jerusalem.Det finns världsstäder och bonnhålor, kulturstäder, städer med slum och dålig luft, hamnstäder, residensstäder, industristäder och universitetsstäder. Men det finns inte HELIGA städer. Det finns heller inte oheliga städer. Eller dumma städer eller kloka. Pröva i munnen hur fånigt det låter. Den heliga staden Qom. Den heliga staden Åmål. Inbilla er inte, för det andra, att det är ödesdigert med en delad stad. Det finns exempel på att delning inte varit negativ. 1) Det inringade Västberlin var juvelen i den demokratiska världens krona, när Berlin fram till 1989 var delat. 2) Taggtråd skär sedan ett kort krig 1974 genom stadskärnan i Nicosia på Cypern. Det finns en president och ett parlament på vardera sidan. Den grekiska sidan blomstrar. Den turkiska känner en frid som den inte hade innan. De två sidorna har inte mycket med varandra att göra. Framför allt, tack vare delningen krigar de inte med varandra. Med behag minns jag just Jerusalem som en delad stad. Jag hade våren 1961 för Kyrkans resetjänst åtagit mig att vara reseledare för vad arrangören kallade en lyxkryssning i Jesu namn. Jag pluggade om nätterna Mellanösterns historia. Jag lärde mig, att det som för judarna var Yerushalayim för araberna var al-Quds. FN hade 1947 beslutat att dela det dåvarande brittiska mandatet Palestina i två stater, ett Israel, ett Palestina. Jerusalem skulle stå under internationell kontroll. Genast efter det första arabisk-israeliska kriget drevs hundratusentals palestinier i flyktingskap. Det var etnisk rensning innan termen myntats. Jerusalem delades. Den östra delen styrdes av Jordanien. Bara ena landet blev till. Det var så jag såg Jerusalem första gången. Det var mitt stålbad. Jag kom att fängslas av lugnet och gästfriheten på den arabiska östra sidan och när jag med mina pilgrimer vandrat genom Mandelbaumporten av ungdomligheten och självsäkerheten i den israeliska västra. I sexdagarskriget 1967 enades Jerusalem. Genom decennierna har jag gjort fler än tjugo reportageresor tillbaka. Det judiska Jerusalem har med åren blivit allt mer ortodoxt, fundamentalistiskt och högljutt. Östra Jerusalem har trots nervösa, fientligt inställda israeliska säkerhetsstyrkor med 230 000 palestinier fortsatt att bjuda arabisk mat, arabiskt kaffe, arabisk handel och arabisk flegma. Mentalt finns gränsen mellan öst och väst bevarad. Det behövs ingen taggtråd, ingen drastisk mur. Utan uppslitande bodelning hamnar Klippmoskén i öster, Klagomuren i väster. Bli, för det tredje, inte imponerad av argumentet att ett odelat Israel styrt av Jerusalem är en säkerhetsfråga. Sina fyra krig med de arabiska grannstaterna har Israel vunnit. 40. Med det stora Egypten har slutits fred, med Jordanien likaså. Syrien utan uppbackning av Sovjet är neutraliserat. Det palestinierna, i händelse av frustration, kan ställa till med hamnar under rubriken ordningsfråga. Inte under krig. Dras, för det fjärde, inte med i suggestionen, att Jerusalem är en ödesfråga. Flosklerna har flugit denna vecka, när Camp David slutade i besvikelse: Nu eller aldrig. Klockan tickar. Deadline går ut. Det är som en tidsinställd bomb. Det är bla-bla.Det blir inget krig. Tids nog blir det nya förhandlingar. En dag accepterar alla, att politik inte ska domineras av religiös fundamentalism. Med modernitet i en global värld vinner rationalism över känslosvall. Jerusalem delas. Halleluja. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|