Tyck till om Anita Goldmans kolumn

Det var väl ödmjukheten som saknades för att det skulle gå vägen. Båda sidorna åberopade rätten till heligheten och Herren. Och då går det som det går. Ödmjukhet är knappast det karaktärsdrag som utmärker de två folk vilka nu träter om äganderätten till Tempelberget i Jerusalem. Detta trots att den långa historien förtäljer att endast den ödmjuke kan erövra Jerusalem.

  Att, enligt kristen tradition, Jesus red in genom Barmhärtighetens portar, ridandes på en anspråkslös åsna, känner kanske de flesta till. Men visste ni att när den bysantinske erövraren Horaklios ville träda in i Jerusalem genom Barmhärtighetens portar, iklädd ståtlig skrud och ridande på sin häst, knuffade en osynlig hand tillbaka honom och en röst från himlen uppmanade honom: ”Ödmjuk som Jesu din herre!” Sedan dess har Jerusalems alla erövrare, kananiterna och israeliterna, romarna och byzantinerna, muslimske Omar och korstågsriddarna och mameluckerna och engelske Allenby och israeliske Dayan trätt in i staden till fots. Men inte genom Barmhärtighetens portar, för det är den enda av gamla stadsmurens sju portar som är tillbommad, igenmurad. Porten som leder direkt till Tempelberget och Klippmoskén, byggdes på 400-talet.

Jerusalems senaste erövring skedde under sexdagarskriget 1967. På krigets fjärde dag hade den israeliska armén redan omringat staden. En soldat uppe på Olivberget mitt emot, frågade sitt befäl om han fick avge granateld mot porten, eftersom enligt judisk sägen, den erövrare som förmår öppna Barmhärtighetens portar förebådar Messias ankomst. Den militära planen var att ta sig in i Gamla Staden genom Lejonporten, men befälet kunde inte neka till soldatens anhållan. En granat sköts av, men missade målet. Så ryckte den israeliska armen in i Gamla Staden, men genom Lejonporten. Och någon ödmjukhet visade de knappast, även om deras erövring var långt mindre blodig än de kristna korstågsriddarnas massaker och folkmord århundraden tidigare.

Så många gånger har Jerusalem bytt herrar, att man undrar hur de senaste pretendenterna - palestinierna och israelerna - kan ta sig själva så på allvar. Tror de verkligen att den Heliga Stadens gränser kan dras - en gång för alla - av tillfälliga jordiska spelare som vid en viss tidpunkt i stadens flertusenåriga historia gör anspråk på äganderätt? Vet de inte att Staden tillhör drömmarna och visionärerna, profeterna och galningarna, pilgrimerna och poeterna, arkeologerna och de internationella fredskonferensernas arrangörer, grönsaksförsäljarna och böneutroparna, rabbinerna och prästerna, de små judiska tanterna från Jemen med hennafärgat hår på väg till marknaden, med händerna tunga av plastkassar och bekymmer, de palestinska pojkarna som pilar genom gränderna med pitabröd, de ultraortodoxa judarna som stiger upp i gryningen för att ännu en dag be om Messias ankomst.

Detta kan knappast Barak och Arafat leverera. Så förhandlarna må förhandla och besluta vad de beslutar. Under somrarnas outhärdliga skarpa vita sol och under vintrarnas fuktiga köld som sätter sig i husens tjocka stenväggar och går genom märg och ben, kommer det jordiska Jerusalems invånarna fortsätta sitt liv och kiv, be sina böner och profetera sina profetior. Och vänta på Fredsfursten, som kommer en dag, om ej just nu och till Camp David.

VÄDER Soligt & varmt – eller regn & rusk? Så blir vädret på din ort  KVINNA Jenny Öhlunds drömjobb: Veterinär  BOSTAD Gör ett mysigt sovloft på torpet Mathias, Gila och Ernst visar hur lätt det är  NÖJE Markoolios succé hos Lasse Berghagen på Skansen Homobröllop i ”Rederiet”  SPORT Daniel Andersson lämnar Trelleborg

SENASTE NYTT/TELEGRAM Sverige | Världen | Sport | Ekonomi Nyhetsbevakaren – med automatisk uppdatering

Anita Goldman, kolumnist: Endast den ödmjuke kan erövra Jerusalem