Tyck till om Gunnar Fredrikssons kolumn

Den svenska monarkin har blivit en massmedial industri. Statschefen och hans familj är numera huvudpersoner i en såpopera.
  Kungafamiljens jobb består i att spela dessa roller. Kungens funktion att representera Sverige har blivit fullkomligt ointressant.

Frågan om att ersätta monarkin med ett demokratiskt system är politiskt död. Mellan 70 och 80 procent av befolkningen vill, efter vad jag förstått, ha en kungfamij och ett hov.
  Ingen kan väl på allvar mena att en statschef som ärver sitt ämbete kan representera det svenska folkstyret. Det är ändå denna absurditet som gäller.

Men systemet blir inte mer demokratiskt för att det stöds av en majoritet.
  Tv och populärpress gör vad de kan för att tjäna pengar på monarkin. Senast lär tv ha haft en timmes sändning från kronprinsessans party när hon fyllde 23. Tittarsiffrorna var förmodligen enorma.

Jag har själv varit chef på den här tidningen när hovreportage publicerades. Ett fåtal arga republikaner hörde av sig då och då men det blev sju resor värre om ett enda icke-positivt ord nämndes om någon i vår gudomliga kungafamilj.

Kronprinsessan är UNDERBAR och, framhålls det, kolossalt VANLIG. När Prins Bertil härom året avled sa man att han var så VANLIG.
  De är inte alls vanliga. De lever från barnsben i en extrem miljö men repliker om deras vanlighet ingår i spexet som spelas.
  När den senaste stora författningsreformen genomfördes på 1960-talet tog man ifrån kungen rollen som ordförande vid regeringsskiften. Högern protesterade.
  Om någon nu skulle förorda att kungen ska leda den sortens regeringförhandlingar, med rådgivare från hovet, skulle väl de flesta, dock inte alla, anse idén löjeväckande.

Högern fick behålla kungen som ordförande i utrikesnämnden, i bästa fall en meningslös funktion. Hans Majestät Konungen öppnar riksdagen med ett harmlöst tal, en paradoxal symbolik: kungen med fru borde icke få sätta sin fot i den folkvalda församlingen.
  1914 krävde den liberale statsmannen Karl Staff parlamentarism i Sverige, med stöd av Hjalmar Branting. Regeringen skulle bygga på förtroende av en folkvald riksdag, inte framgå ur hovintriger.
  Staff avgick visserligen sedan kungen kränkt honom och han utsattes sedan av högern för den i svensk historia värsta personliga smädeskampanjen någonsin. Men parlamentarismen segrade.

Det går alltså att förändra kungamakten och när det väl är gjort är det orimligt att gå tillbaka till det gamla.

Jag ser att prinsessan står i spetsen för en fond. Det är ju behjärtansvärt, dock en nu tydligen korrekt återgång till fördemokratisk tid, då socialpolitik var välgörenhet från hovet.
  Problemet är inte kungafamiljens agerande, de tvingas ju sköta sina jobb. Jag undrar hur kungen orkar med urtråkiga ceremonier och evenemang, fast han gillar snabba bilar och båtar. När han till exempel måste bevista en operaföreställning tänker han kanske att han ARBETAR.

Orkar Victoria spela med hela livet? När stelnar hennes leende?

Kungen med familj kommer även i fortsättnngen att spela en stor roll. Men inte som statschef -- glöm det -- utan som huvudperson i en tv-såpa.