Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Det fanns ett överraskande element i avslöjandet, att en svensk kulturjournalist och vänsterdebattör under täcknamnet Koenig parallellt arbetade som agent för den östtyska spionorganisationen Stasi.
  Överraskningen var vår reaktion - att vi unisont spelade häpna och uppbragta.

  Förvånade!? Ha. Det var hyckleri. Vi var i själva verket inte ett skvatt förvånade över att det bland fint folk fanns människor som arbetade för Stasi.
  Det var ju så Sverige var under sextio-, sjuttio- och åttiotalen. Det var chict att ha kontakt med främmande makt, om denna kunde sorteras in under rubriken ”radikal”. Det låg prestige i att vara insyltad i en befrielseorganisation. Det var på sjuttiotalet vassare att bjudas till nationaldagsfest på Albaniens ambassad än det i dag är att stå på Bindefelds A-lista.

Diplomater från tredje världen-tyrannier distribuerade vid jultid ambassadwhisky i damejeanner till sina supportrar inom medierna. Fredsrörelsen gick i Sovjets ledband. Under täckmanteln ”korrespondent” hade KGB på plats en baltfödd agent, som bistod alkoholiserade stockholmsjournalister med handlån. På alla lån betalar låntagaren ränta i en eller annan form. Fortfarande vid åttiotalets slut hade Sovjet inflytelseagenter inom medierna i Stockholm.
  Det fanns ”vänskapsföreningar” som ingrep med ”krav på korrigeringar”, när ”progressiva regimer” blivit föremål för kritiska reportage. Svenska aktivister fanns stundtals på plats i krigszoner för att ha en dämpande effekt på rapporteringen. Jag har ett minne från november 1975 i Luanda. Det låg i vågskålen vem som skulle vinna, när Angola då utropade sin självständighet, det sovjetstödda MPLA, CIA-marionetten FNLA eller det kinabackade UNITA. De krigade alla in på huvudstadens knutar. En engagerad ung kvinna från Norrland, som ömsom utgav sig för att vara reporter, ömsom biståndsarbetare, snokade varje kväll runt i Hotel Tivolis telexrum och tjuvläste våra manuskript för att ertappa oss med ”negativa observationer”. Hon angav oss till MPLA:s propagandamaskineri. (Jag har glömt varför vi inte ströp henne).

Hon såg sig som idealist. Hon ”tjänade en sak”. Det klingar som Koenigs förklaring nu: ”Jag brann för DDR.”

Tidningarna hade svarta rubriker om Muren, som så hastigt byggdes mellan Öst- och Västberlin. Jag var tjugofem år fyllda. Jag var inte mer korkad än de flesta. På en allmänbildad ung mans vis var jag lagom politiskt intresserad.
  Några dagar senare fyllde min mamma sextio år. Vi firade födelsedagen på en Kro i Danmark. Jag förstummade min mor med att vid födelsedagsmiddagens obligatoriska politiska diskussion försvara den östtyska regimen och kalla byggnadsverket ”den antifascistiska muren”.
  Det var papegojsnack, som jag måste ha snappat upp i den stockholmska journalistvärlden. En omogen ynglings dumhet föll i dålig jord eftersom min mor under många år efter andra världskriget ägnat sig åt att för Röda korsets räkning i det centrala Europa hjälpa flyktingar, vilka oftast klarat sig undan just Östeuropas diktaturer.

Men så gick det till. Vi pratade så dumt att man kunde bli vindögd för mindre.

Min reporterbana i Rostock blev kort. Volkspolizei grep mig.
  Vilken tur! Vistelsen i finkan kom att befria mig från tidsandans naiva syn på det kalla kriget och det koketta tassandet kring diktaturer.