|
|
Han begick sina första småbrott redan som 13-åring.
Han rymde hemifrån och socialtjänsten kopplades in. Men ingen kunde föreställa sig att den nu häktade 16-åringen skulle kunna begå ett våldsbrott.
Här är tre berättelser om pojkens väg fram till det mord ingen kunnat förklara.
Den biologiska pappan:
16-åringens mor och far skilde sig när pojken var sju år. Pappan fick vårdnaden när mamman flyttade från deras hem.
Sex år senare, tretton år gammal, begick pojken sina första brott.
”Jag måste väl försöka kontakta honom nu”
|
– Det bodde en familj i samhället som tog hand om problembarn och min son började umgås med en av dem, säger pappan.
De bröt sig in i bilar och stal mobiltelefoner. Ibland fann pappan stöldgods på pojkens rum och gick med det till polisen.
– Jag tog ett snack med min son och då lugnade det sig ett tag.
Men ett år senare började det om. Pojken hade blivit något av en ensamvarg och utförde nu brotten själv. Han snodde mopeder av sina kompisar och bröt sig in i stugor.
– Jag minns att lärarna berättade att han brukade hålla sig för sig själv, sitta ensam i korridorerna.
”Han har alltid varit strykpojke”
– Han har väl alltid varit en strykpojke eftersom han är så småväxt. När han var liten brukade kompisarna puckla på honom, men det var mest på skoj, tror jag.
I slutet av februari i fjol lämnade pojken plötsligt sin pappa. Utan pengar och på rymmen utförde han flera stölder och inbrott innan socialen uppmärksammade situationen.
I mars i fjol fick pojken flytta till sin mamma och hennes nye man.
Pappan tappade nästan helt kontakten med sin son.
På omvägar fick han reda på att pojken ibland hamnade i klammeri med rättvisan, men han valde trots det att inte kontakta honom.
Pappan har inte träffat pojken sedan i julas, ett hastigt möte vid en julmiddag.
– Jag måste väl försöka kontakta honom nu, säger han.
Kamraterna:
Grabbarna talar lågmält om sin gripne kamrat.
– Han var en blyg, schyst kompis som inte snackade skit. Men när han drack blev han aggressiv, gapade och skrek.
16-åringen hade enligt dem flera personligheter. Ena dan ägnade han sig åt stölder. Andra dan kunde han åka och fiska, bygga bilmodeller eller spela gitarr och piano.
”Han skulle alltid tjafsa – utom med
sin mamma”
|
– Vi berömde honom alltid, säger en kompis som samtidigt berättar att 16-åringen var mobbad. Kastad in i skolskåp och kallad för öknamn. Även kamraterna deltog i mobbningen.
– Folk var jämt på honom. Till slut fick han nervösa sammanbrott.
– Han kunde gå i månader och reta sig på en småsak. Sedan exploderade han.
En kamrat berättar att styvpappan hade stränga regler som ständigt ledde till bråk. En annan menar att 16-åringen överdrev allt.
– Klart man inte ska komma hem klockan fyra på morgonen. Men han skulle alltid tjafsa, med alla.
– Utom sin mamma.
Myndigheterna:
Utdrag från socialtjänstens yttrande sommaren 1999.
16-åringen har dömts i domstol vid ett tillfälle – för bilstöld i juni 1999. Socialtjänsten lämnar då över följande yttrande om pojken till polisen:
”Pojken har haft en problemfylld uppväxt....Det har för pojkens del inneburit att han haft möjligheter att skolka, komma och gå lite som han själv önskat.”
Både pojken och hans mamma har berättat för socialtjänsten att pappan haft alkoholproblem under de år 16-åringen bott hos honom.
Tystlåten och avvaktande
Socialtjänsten beskriver pojken som tystlåten och avvaktande.
De får också uppfattningen att han har svårt att formulera sina tankar och önskemål verbalt.
Efter att pojken rymt från sin far får mamman vårdnaden om honom.
Socialtjänsten skriver:
”Pojken försöker anpassa sig till sin nya boendesituation, men det har inte gått smärtfritt. Styvpappan har svårt att lämna det faktum att pojken begått brott bakom sig. Trots detta tycker pojken att han har det bättre nu och mamman menar att han tycks må bättre dag för dag.”
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00
|
|
