|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Människosmugglingen till Sverige är ett så stort problem att det sedan några månader finns en svensk polis i Jordaniens huvudstad. Hans uppdrag är att försöka stoppa smugglarna. En nästintill omöjlig uppgift.
Att bli smugglad är som att spela på lotto. Bara en är garanterad vinst: smugglaren. Salim lyckades ta sig till Sverige. Men för hans bror slutade det med en cell i Bangkok.
Smugglarna opererar ofta bakom fasaden av en resebyrå. De är oerhört försiktiga men för den som är i behov av deras tjänster är det lätt att få kontakt med dem.
En av Aftonbladets medarbetare utgav sig för att vilja smuggla en släkting.
Läs hur det gick. ”Vi kan hjälpa dig – för 9 000 dollar”
Rösten i andra änden av telefonen är neutral och dämpad. – Infinn dig på det röda fiket vid infarten till stora vägen mot Ashrafiye vid åttatiden i kväll. Där får du vidare instruktioner. Pulsen slår snabbare. Jag har fått kontakt med människosmugglarna.
Bollen sattes i rullning dagen innan. Jag följer ett tips som säger att en namngiven resebyrå i stadsdelen Gardens är säte för människosmugglarna. Den visar sig vara inhyst i ett slitet femvåningshus. En smula nervös tar jag den smala trappan till tredje våningen. Enda dörren har en handmålad skylt som det står Lions på, både på arabiska och engelska. Mannen i den uppenbart bekväma direktörsstolen säger åt mig att han inte har en aning om vem som kan hjälpa mig och att han inte heller förstår varför jag vänder mig till dem. Jag ljuger – försiktigt – En vän har sagt att ni troligen kan hjälpa min irakiske svåger att återförenas med hans fru, min syster, i Sverige upprepar jag min nödlögn försiktigt. Vänligt, men bestämt skakar han på huvudet. Han följer mig till dörren och vinkar till sig en pojke i övre tonåren som ska följa med mig. När vi kommer ned till andra våningen pekar pojken mot den enda dörren som står halvöppen. Jag kommer in i en tjusig frisörsalong . I ett dammigt sidorum sitter en man med ett robust och grovt yttre och röker vattenpipa. Alla tre fönster står öppna och en bordsfläkt går på full fart. Inget tycks dock kunna skingra röken från hans vattenpipa som fyller rummet vid varje utbloss. Han låter arg på rösten när han säger att han inte förstår vad fan jag gör hos dem. Min första tanke är hur det kommer sig att han känner till mitt ärende fast jag knappt öppnat munnen. Konfunderad och besviken går jag ned för trappan där jag blir stoppad av en kille i tjugoårsåldern som säger att han kanske känner någon som kan hjälpa mig och min svåger. Eftersom jag är för rädd för att lämna ut vilket hotell jag befinner mig på, tar han det tillfälliga numret till den lokala mobiltelefonen jag hyrt. Sedan händer ingenting och ingenting. Klockan hinner bli två på eftermiddagen dagen därpå och jag har gett upp hoppet om att de ska ringa mig. Då hör jag genom stadens larm mobiltelefonens ringsignal. – Du ska infinna dig på det röda fiket vid infarten till stora vägen mot Ashrafiye vid åttatiden i kväll där du får vidare instruktioner, säger en mansröst inte lik någon av gårdagens. Männen står i cirklar Skymningen börjar lägga sig när jag når kaféet i god tid före åtta. Möbleringen består av ett hundratal mörkröda plaststolar och bord i samma serie. Det ljuder arabisk popmusik ur högtalarna som blandar sig med böneutroparnas entoniga stämma. Några män står i cirklar och dansar medan de klappar händerna och sjunger med i sången (gästerna består av enbart män). Jag sätter mig vid ett bord och väntar på att bli serverad. Personalen uppmärksamhet är riktad mot en tv-skärm på vilken det spelas fotboll. En av servitörerna upptäcker mig efter ett tag och tar ursäktande min beställning – turkiskt kaffe utan socker. Efter att jag druckit ur kaffet kommer han fram med ett glas vatten och börjar ställa frågor: – När kom ni, hur länge kommer ni att stanna, vad är syftet med resan, trivs ni och avslutar med att säga att visst är det fascinerande att Irak kan upprätthålla ett så pass bra fotbollslag med tanke på sanktionerna. Jag känner mig besvärad, men håller god min och ljuger ihop en historia om mina avlägsna släktingar i Amman som jag aldrig träffat tidigare. ”Var vänlig, följ med här!” I mitt huvud snurrar: Är han en av dem, finns de bland dansarna? Klockan har nu hunnit bli 20.20 och jag är beredd att ge upp. – Kan ni gå mot kafédisken med mobiltelefonen vid örat så att vi vet vem vi ska hämta säger en ung man som alltså måste vara kontaktman. Personalen bakom disken har sin uppmärksamhet riktad mot tv-apparaten. – Var vänlig och följ med här säger den unge mannen efter att ha sträckt fram handen och önskat god kväll. Han ser med sina fyrkantigt bågade glasögon ut som en intellektuell universitetsstudent. Jag går bakom honom i rask takt upp och ned genom trånga stenbelagda gator och gränder. Det känns som om vi går i cirklar. Genom kroppen far en känsla av rädsla blandad med naiv förväntan. Vi går på dessa ojämna och obekväma gator utan att någon av oss yppar ett ord i cirka tio minuter. Antingen gick vi en genväg eller så var det ett sätt från deras sida att förvirra mig. För destinationen var turiststråken som jag nu mycket väl kände till. Killen stannar vid ett kebab- och kycklingstånd med några bord inomhus. – Jag går nu. Men om du sätter dig ned vid det bordet kommer någon snart och ”hjälper” dig, säger killen och slukas snabbt upp av gatan. Snart hör jag en mansröst bakom mig. – God kväll. Våra namn är ointressanta i detta läge, säger han medan han sträcker fram handen. En stilig herre i de övre fyrtio. Skräddarsydd kostym med moderätta grå toner på skjorta och slips. Det är svårt att undgå att lägga märke till hans välpolerade naglar. Han insisterar på att vi ska börja med att äta. Vi beställer varsin kycklingrulle som enligt honom är ställets specialitet. Han skryter om sitt vackra hemland som om han vore anställd turistambassadör. Sedan följer ännu en utfrågning i stil med servitörens på den förra serveringen, fast denna gång inte lika ytlig. Mannen har en lugnande inverkan på mig. Jag känner mig mer avslappnad och det verkar som om han tror på min uppdiktade historia om min svåger. Vill känna mig på pulsen Under hela diskussionen är det alltid fraser i stil med: ”de jag känner som kan hjälpa er” från hans sida. Men det är tydligt att det är någon ur smugglarligans inre krets som sitter framför mig. Han är försiktig men älskvärd på en gång. Det är uppenbart att detta bara är ett första möte för att känna mig på pulsen. Smugglarna är försiktiga. Trots allt är det brottslig verksamhet de ägnar sig åt även om de försöker framställa det som välgörenhet. Jag gör en första sondering om priset. – 9 000 dollar kostar det. Jag kontrar med att jag hört andra som tar 7 000 dollar. Han säger att ”de” säkert nöjer sig med 8 000. Min mobiltelefon ringer. För första gången under samtalet ser smugglaren skärrad ut. – Mitt fel. Jag borde sagt åt dig att stänga av mobilen, säger han. Abrupt reser han sig för att gå. – Vi kontaktar dig på lördag med mer information, är det sista han säger innan han med snabba steg kryssar mellan bilarna över till andra sidan gatan. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
