Sommarloven små helveten för plastfamiljen

Tyck till om Anita Goldmans kolumn Läs mer av Anita Goldman

Vid incheckningsdisken håller min dotter mig så hårt i handen att jag tvingas fumla med biljetter och pass med en hand.
  Sedan springer vi under tidspress till biljettkontoret för att betala unaccompanied child fee och där uppenbarar sig en ung man och säger att boardingen redan påbörjats och att nu måste barnen komma. Och en sista kram och deras smala ryggar genom säkerhetskontrollens glasruta och så är de borta
  Och jag som ombetts stanna kvar på Arlanda tills planet lyft, sitter på en bänk och stirrar dumt på en tavla över öppna och stängda gatear, tills barnens plan försvunnit från tavlan och det är dags att åka tillbaka in till stan och mitt nya liv som separerad. Och smärtan är omedelbar och klassisk. Sitter där den ska. I bröstet. I hjärtat.

Från och med i dag hör jag till den ständigt växande skaran – visst har jag läst att skilsmässofrekvensen är femtio procent? – som vid semestertid tvingas ta avsked från sina barn för att dessa ska tillbringa lovet med den andre föräldern. På Arlanda-expressen håller jag käkarna hårt sammanpressade för att inte gråta och tänker att snart får jag väl använda bett-skenan (”karriär-skenan” som min tandläkare kallar den) även på dagen. Så mycket sorg som jag har att bita till kring.

Ja, till slut sträcker våra familjeliv ut sig och rör vid och berörs av ett okänt antal andra familjers och det skulle kanske kunna skildras som något fint det här, allas inbördes beroende av varandra. Men det är knappast gemenskap det är frågan om. Utan små helveten. Familje-gulager som för ett ögonblick vidrör varandra, för att sedan lämna var och en åt sina sorger och sår. Att plåstra om när hösten kommer.