  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Dagens Nyheter har fått ny kulturchef, Henrik Berggren, från början historiker, sedan skribent på kulturredaktionen. DN är ett centralt pappersmedium i Sverige, medveten om att den är oundgänglig för makthavare och att den ska tala om för oss vad vi bör diskutera. Jag måste erkänna: Jag har läst Henrik Berggrens doktorsavhandling. Avhandlingen, med färggrannt omslag, har titeln ”Seklets ungdom – retorik, politik och modernitet 1900–1939”. Det handlar om synen på de unga, brytningen mellan det traditionella och det moderna och den politiska retorik som därav följde. DN får också ny politisk chef, Anders Johnsson. Han lär ha skrivit en mängd böcker, som varken jag eller mina bekanta känner till. Men jag hörde honom hålla ett utmärkt föredrag när Frisinnade klubben fyllde 100 år. Sedan min tid i Lund har jag läst DN, flera decennier alltså. Chefredaktör Herbert Tingsten polemiserade tvärsäkert och ensidigt. I Lund gillade vi en annan stil, med mer distans, skepsis och bevarad självironi. Minst lika mycket betydde till exempel Lagercrantz, Jolo, Bang och Alf Henriksson. Ledarsidan i DN i dag har vanan att kritisera meningsmotståndare inte för andra värderingar utan för svag intelligens. En av dem, Sandberg, har i åratal kört med maneret att nagelfara någons tankar och tillägga ”om sådana finnes” och dylikt. Och ändå är hans egen logik, såvitt jag förstår, i huvudsak nyliberalismens enkla jargong. De som inte vill satsa på kärnkraft överöses med de hemskaste beskyllningar, till exempel för obegåvning. Ledare som kritiserar något i vårt samhälle slutar normalt med att det är LO:s fel. Ibland skriver man ”facket” men då avses endast LO och förvisso inte lärarfacken. En lustighet uppstod nyligen, då jag på ledarsidan läste om hur usel den svenska skolan är, varefter jag på reportageplats fick kännedom om en internationell undersökning, enligt vilken den är toppen. Kultursidorna, oumbärliga för mig, har lyckligtvis större mångfald än ledarsidan. Jag hoppas Berggren kan infria löftet att stävja skribenter som vill briljera med fikonspråk.Många blev nog förvånade när DN slog ihop kultur- och nöjesjournalistik. Jag var inte van vid att på kulturens första sida mötas till exempel av en jättelik bild av en popmusiker i enorm hatt på en sandstrand i Kalifornien. I en intervju stöder Berggren denna sammanslagning som kanske ska locka yngre läsare. Kanske. ”Berggren tänker dra en vässad penna för den traditionella bildningen”, skriver intervjuaren på besynnerligt språk. Men Berggren har säkert rätt när han säger att ”papperstidningar som DN – och inte minst dess kulturdel – har en viktig roll att fylla också i framtiden, och då i samspel med nätverksamheten”. Jag tillhör dem som tror att läsare fortfarande kommer att vilja läsa sådant som står på papper. DN vill vara en ”rikstidning”, fast den har obetydlig täckning utanför Stockholmsområdet. Det ligger något i att debattörer också utanför detta område måste ta hänsyn till vad som står i DN.På sidan 4 har de sin famösa debattplats, etablissemangets anslagstavla, utan tvivel en journalistisk succé. Men det är ett oskick att rubriker sätts inom citationstecken, trots att de inte är citat från texten utan en tillspetsning av redaktören. Officiösa deklarationer, ofta undertecknade av en rad företrädare för någon påtryckningsgrupp, kan man normalt hoppa över eller möjligen läsa ingressen. De skriver för långt. Jag skulle kunna stryka ner deras artiklar till hälften, ibland mer, utan att något av innehåll och mening går förlorat. Den viktiga skvallerspalten Tysta Mari lider tyvärr av brist på humor. Som trötta grodor hamnar skämten på mitt frukostbord. Morgontidningen kan ha extremt icke-sensationella rubriker, till exempel ”Tråkig dag på Stockholmsbörsen” och ”Ingen förändring i Japan”. Sådant går inte i Aftonbladet. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
