Tyck till om Liza Marklunds kolumn

I onsdags var det exakt ett år sedan journalisten Peter Karlsson och hans åttaårige son skadades svårt i ett bombattentat i Nacka. De skulle på en badutflykt med pojkens fritids när en sprängladdning exploderade i familjens bil. Journalisten skadades mycket svårt, ryggen bröts och hans ben trasades sönder. Pojken fick splitterskador i ansiktet.

  Peter Karlsson och hans sambo, Katarina Larsson, är bägge journalister och arbetar med att kartlägga den svenska nazismen. Det innebar att de var bevakade, förföljda och rädda långt före bomben.

I senaste numret av tidningen Arbetaren läser jag att utredningen kring brottet är på väg att läggas ner. Ett år efter attentatet finns, enligt polisen, inget motiv, inga misstänkta, inga ledtrådar. Den senaste gången journalistparet träffade polisen undrade utredarna om det inte kunde vara någon av Katarina Larssons ”gamla pojkvänner” som utfört dådet.

När jag läser om polisens nonchalans blir jag arg, matt och kränkt.

Ett riktigt gräsligt brott däremot, i samhällets ögon, är om ett gäng ungar går in i ett övergivet hus utan att be om lov och sedan kastar sten när polisen tar till våld för att få ut dem. Det visar domarna mot ungdomarna som ockuperade ett gammalt sjukhus i Linköping i mars. Två av ungdomarna har dömts till ett halvårs fängelse. En tredje fick tre månader, resten samhällstjänst. En polis sa i radio att detta var det grövsta våld han upplevt. Åklagaren Solveig Wollstad sa att alla de 29 ungdomarna, av vilka en tredjedel var under 18 år, borde ha dömts till fängelse. Hon beskrev ungdomarna som ”välplanerade våldsverkare som föraktar demokratin”. Är inte detta oerhört talande?
  I Sverige gör vi stor skillnad på folk och fä, på lort och pannkaka, de som räknas och de som inte gör det. Poliser och andra myndighetspersoner är ”viktiga” människor, hot eller våld beskrivs alltid som ett övergrepp på demokratin. Kvinnor, invandrare och andra vanliga människor utan större inflytande kan däremot utsättas för i stort sett vilken terror som helst utan att vare sig polisen eller samhället bryr sig.

Det är nästan omöjligt för en människa i denna senare kategori att få en anmälan om olaga hot att tas på allvar.

I min förra kolumn efterlyste jag nya vägar till demokratin, nya sätt för människor att få inflytande. Jag har fått många svar, både mejl och brev och fax och tackar för dessa, jag har läst och begrundat dem alla.
  Men en sann demokrati kan inte byggas utan alla människors lika värde. Ett hot mot en polis är inte värre än ett hot mot en familj. Demokratin blir lika kränkt varje gång ett övergrepp äger rum, oavsett vem som drabbas.

  Slutligen: Man ska inte kasta sten på poliser. Det är korkat och kriminellt. Men en polismakt som negligerar hot och terror mot vanligt folk - det är ännu värre.