  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Tack för alla glada gubbar, Poppe
Nils Poppe är död och kanske dog han med ett leende. Han sa själv för några år sedan att han skulle göra det. – Skriv, sa han. Skriv att mitt liv har varit härligt. Att jag njuter av mitt liv och att den här gycklaren en dag ska dö med ett leende på läpparna. Det var i januari 1994 och vi satt tillsammans och tittade på tv. Det var en tv-inspelning av ”Bröderna Östermans huskors” från sommaren -93 på Fredriksdals friluftsteater i Helsingborg. I 28 år hade han drivit sommarteatern och det här var hans sista föreställning och när han hörde publiken jubla gång på gång så suckade han. – Åh, publiken, suckade han, och det dök upp en tår i ögonvrån och det var både glädje och vemod på samma gång. Ja, det var en riktig Poppestämning! Han älskade sin publik. Han älskade oss. De gamla och utarbetade, de unga och ledsna, alla oss som han kunde ge ett garv en stund i detta liv som inte alltid är så roligt för alla. – Jag är en gycklare. Jag känner själv en tröst av att kanske kunna ge andra människor en smula glädje. Människors behov av tröst och skratt är kolossalt, sa han. Och han visste ju. För även om han numera älskade sitt liv så visste han. Som hos alla stora komiker fanns där ett vemod och en sorg bakom skämten. Han eget liv började som en ond mardröm. En mardröm som länge skulle förfölja honom. Det började i Malmö. Året var 1908 och en ung hushållerska födde ett utomäktenskapligt barn med en okänd hästhandlare. Nils Poppe fick inte veta sin mammas namn förrän 1953, några månader efter hennes död. Mamman gav Nils till en änglamakerska Mamman betalade en mindre summa till en ”änglamakerska” för att bli av med honom. Kvinnorna kallades så eftersom de fick betalt för att vanvårda barnen till döds. Men babyn Nils var en seg krabat och överlevde dieten på öl och lite bröd. Och när grovarbetaren Anders Jönsson en dag kom förbi för att leta efter ett fosterbarn grep Nils tag i hans byxor. Nils såldes vidare för fyrtio kronor och kom nu i bättre händer.Fattigt hade Jönssons det. Men de var snälla – och politiskt intresserade. De ville att pågen skulle bli politiker och göra något åt det eländiga samhället. Och pågen visade att han ville något. Grovarbetarnas fackförbund gav honom ett stipendium på tusen kronor så att han kunde gå på Svalöv folkhögskola. Här läste han kommunalkunskap och statskunskap och debatterade. Han höll flammande tal – och spelade skolteater. Och det gjorde han så bra att rektorn skickade honom till Oscar Winge på legendariska Hippodromen i Malmö. Publiken vred sig av skratt Här fick han artistnamnet Poppe och visade att han kunde dansa så han fick en allvarlig dansroll som Adam i ”Adam och Eva”. Nästan naken dansade han ut sitt allvar. Han som var så sorgsen inombords spelade ut för fullt och publiken vred sig av skratt. Den natten grät Nils Poppe. Det var inte lätt när folk skrattade när man står nästan naken på scen och är själfull. Men på morgonen visste han. Den sorgsne kan få befrielse när andra människor kommer honom till mötes i skrattet. Resten är svensk teaterhistoria, som det brukar heta. Det blev en 63 år lång karriär som kan delas in i tre kapitel. Scenkarriären 1930–65 där han som revyartist utvecklades till att spela roller som ”Lorden från gränden” på Södran i Stockholm 1947. En roll han spelade 1 041 gånger. ”Blåjackor” spelade han 900 gånger. ”Sten Stensson Sten” 300 gånger. Filmkarriären 1937–61 gjorde honom internationellt känd. För filmen ”Pengar” fick han första pris vid filmfestivalen i Venedig 1947. Det är kanske den film som stod honom närmast och som också hans andlige kusin Chaplin hade i sitt arkiv och tittade på ibland. Men de stora publiksuccéerna var filmerna om Fabian Bom, ett mänskligt urverk med ett hjärta av guld. En gestalt som gjorde full rättvisa åt både hans komiska egenart och hans vemodiga människosyn.Anbuden haglade från utlandet. Broadway, Frankrike och Tyskland. Han erbjöds 1 milj D-mark för tre filmer om den här lite löjlige perfektionisten med den fåniga mustaschen. Det var något som tyskarna orkade skratta åt de första åren efter kriget. Men han tackade nej. Han tyckte han hade nog av jobb härhemma. – Och här fick jag ju också jobba med Ingmar Bergman. Det var i filmerna ”Det sjunde inseglet” och ”Djävulens öga”. Ingmar Bergman bugade efteråt. Kritikerna var hänförda. Den tredje karriären började på Fredriksdals friluftsteater 1966. Denna teater började sändas i tv från 1977. Nils Poppe höll på till 1993, sedan tog partnern Eva Rydberg över teatern. Varje sommar spelade han en friluftspjäs som drog 50 000 åskådare. Han kunde ha mellan 12 000 och 15 000 förbeställningar redan innan pjäsvalet var avgjort. Sedan sändes pjäsen på trettondagen året därpå och sågs av halva svenska folket. En lång karriär. En strålande karriär som gav priser och utmärkelser. Han älskade publiken och publiken älskade honom. – Jag har ju också tjänat pengar på att få folk att skratta, var han själv noga med att påpeka. Även om det säkert var ganska blygsamt med dagens fallskärmsmått. Och så har han ju spenderat också. Nils Einar, född utan efternamn, sedan Jönsson och ännu senare Poppe, var en man av folket. Och han glömde det aldrig. Skänkte en ö till arbetarkommunen En gång skänkte han Stockholms arbetarkommun en hel ö i skärgården, som tack för det där stipendiumet på tusen kronor till folkhögskolan. Ön torde vara värd miljoner i dag. Ingen dålig tackränta. Framför allt gav han så många av oss så många skratt och glädjestunder. En folkets man både på scen och i livet. Sverige hade varit fattigare, tråkigare utan Nils Einar Poppe. Tack, Nils Poppe, för att du var här så länge hos oss!
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
