Tyck till om Carl Hamiltons kolumn

Rakt genom de ljusblå visionerna om en ny tid, har Statistiska centralbyrån haft den extremt dåliga smaken att släppa en rapport om förmögenhetsfördelningen i landet.

  Det är julafton kring Stureplan, men när man läser statistikernas torra tabeller inser man det är ask-onsdag i landet.
  40 procent av de svenska hushållen har en negativ förmögenhet, det vill säga skulderna är större än tillgångarna. 60 procent av hushållen har i genomsnitt lika stora tillgångar som skulder, det vill säga ingen nettoförmögenhet alls. Till och med den rikaste 7:e och 8:e tiondelen bland hushållen, har hela sin nettoförmögenhet uppknutet i boendet.

Bilden av den nya folkrörelsen aktieägande är något annorlunda än vad vi är vana vid. Visserligen äger 28 procent av hushållen aktier - och det är förvisso mycket och kanske också bra - men en (1) procent av hushållen äger 62 procent av aktierna och tio procent äger 96 procent av aktierna. Fler svenskar är aktieägare än för tjugofem år sedan, men koncentrationen av aktieägandet har ökat.
  Fakta sparkar.
  Det 30-åriga kriget mot konsumtionen har givit resultat. 30 år av patologisk sparpolitik på statlig nivå -- ”vi lever över våra tillgångar” -- har förstört de svenska familjernas sparande.

De fina morgontidningarnas ledarsidor har brutit loss en liten flisa ur SCB-rapporten och jublar över upptäckten att det numera finns 660 tusen miljonärer i Sverige. Är det mycket? Är det mycket när en halvrutten fiskebod på Västkusten kostar två miljoner.

Klyftorna ökar. För tjugo år sedan hade den rikaste procenten en förmögenhet som var 70 gånger större än medianvärdet (det "mittersta" hushållet.) Tjugo år senare är siffran 83 gånger större.
  Moderatledaren förfasar sig över vänstern som vill att "Människor skall ställas mot varandra." Men det är inte vänstern som har uppfunnit klasserna. Det är verkligheten.
  Klassamhället är obehagligt. Och särskilt obehagligt blir det när man förnekar att det finns.

Det sägs att uppdelningen mellan arbete och kapital är förlegad. Dessa tabeller ger snarare intryck av motsatsen. Här finns därtill ytterst litet som styrker tanken att den rikaste decilens växande förmögenheten skulle regna som härlig manna över de nio övriga decilerna.

I tv-rutan står visionärer med stångpiska och ring i örat och säger att nu är det en ny tid. De säger att de har sitt kapital mellan öronen. Men så fort chansen kommer vill de ha någonting mer. Optioner och ägarandelar. De vill ha en bit av balansräkningen de vill ha kapital.

Den samlade förmögenheten hos världens 200 rikaste personer överstiger den årliga inkomsten för jordens två miljarder fattigaste.
  Det är den nya ekonomin. Så gammal den känns.