Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Per Albin Hanssons privatliv hade aldrig tålt en modern, undersökande journalistiks granskning, påpekade Dagens Nyheters recensent i en kritik av Anders Isakssons rosade biografi över landsfadern, vars fjärde och avslutande del utkom för några veckor sedan (och som jag dessvärre ännu inte har hunnit läsa).

   Penningtransaktionerna som förekom mellan Partiet, dess ledning och privata välgörare var av den arten att de i dagens läge hade räckt för att fälla en hel regering, lät DN förstå. Och att Hanssons familjeliv var lindrigt sagt kaotiskt är väl känt från förut.
   Likväl, Landsfader blev han: Av yttre omständigheters tryck - kriget i Europa; av inre omständigheters tryck - när svenskarna hade behov av en fadersgestalt skapade de en åt sig av den statsminister de råkade ha; men också på grund av egen kraft att växa med de uppgifter som lades på honom efter hand.

I historiens ljus har Per Albin blivit en mer omstridd gestalt än han var vid sitt frånfälle men få bestrider att hans politiska talang och handlag kom Sverige till stor nytta.
   Så vi får väl vara glada att det inte fanns någon undersökande journalistisk på Per Albins tid? Att inget snokande i hans stökiga kvinnoaffärer och hans bridgespel med ”klassfienden” berövade honom den viktiga roll i Sveriges politiska historia han var ämnad för?
   Ja, kanske.
   Eller låt oss se saken så här: Vad som var bra på Per Albins tid och långt in på sjuttiotalet, nämligen den rågång mellan politikernas privatliv och deras yrkesgärning som respekterades i offentligheten, gömde en tveksam baksida i sin förlängning på samma sätt som det som är bra idag, mediernas förhållandevis allomfattande kritiska roll i samhället, i vissa lägen tenderar att tippa över i ganska trista situationer.

Vetskapen om att undersökande journalister från ett stort antal medier när som helst kan upptäcka oegentligheter i ämbetet eller privata förhållanden som inte anstår en förtroendevald, gör att folk håller sig i spatsergången vare sig de har hög moral av födsel och ohejdad vana eller inte.

Exempel på detta behöver jag inte nämna.
   Omvänt fanns på Per Albins tid och långt därefter en ”bästa bror”-kultur i politiken som frodades i skuggorna bakom rågången som skilde det privata från det offentliga. Personliga kontakter och inofficiella närverk försåg människor med privilegier och hemlig makt.
   Om det fria ordet på fyrtio- och femtiotalen, något som ju bara var ett embryo till begreppet media som vi känner det idag, på ett bra sätt respekterade privatlivet så ignorerade det också sådant som trots allt hörde offentligheten till.
   Vilketdera är då bättre? Per Albins tid eller Mona Sahlins?
   Mona Sahlins trots allt fast med en viktig inskärpning.

Moraliska och andra värderande analogier mellan människors privatliv och deras sätt att fungera i sin yrken ska dras med stor försiktighet.

Från konstens värld vet vi att de allra flesta stora konstnärer som brottas med livets essentiella frågor på ett djupt berörande sätt uppvisar sidor i sina privata liv som inte är uppbyggliga att skåda.