Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

Canberra är världens tråkigaste stad. Konstlad. Öde. Befolkad uteslutande av politiker och byråkrater. Vid sidan om Australiens huvudstad är Åmål en swinging plejs.
   En guidad stadsrundtur har varit Canberras enda attraktion. Kolleger, som för något år sedan hade varit på en regeringsbjudresa, hade åkt turen och fyllts av intryck.

   Det var lobbygruppen Eros Foundation som i buss ordnade rundresan. Stopp 1: Sexshop för att titta på prylar. Stopp 2: Bordellen Goldfinger med tillfälle att samtala med hororna. Stopp 3: Stripteaseklubb. Stopp 4: Videobutik för studium av porrfilmer.
   I fem år hade turerna rullat varje veckoslut. Avsikt: att informera om och skapa respekt för sexindustrins yrkesutövare. Naturligtvis blev den en succé. Vem vill inte tillfredsställa sin sensationslystnad och se en bordell från insidan?
   ”Framför allt”, berättade Fiona Patten, en 36-årig pensionerad hora som är lobbyorganisationens grundare och ordförande, ”var det medelålders kvinnor som tog turen. Det var också en del par - men bara fem procent var ensamma män.”

Jag jämförde den uppgiften med en uppgift som jag sprungit på, när jag reste runt i Australiens ruffaste, tuffaste trakter, Coolgardie och Kalgoorlie, orter med fantasieggande namn som är förknippade med rushen på 1890-talet, när man hittat guld i öknarna i kontinentens väst. Det är gruvarbetare mera än cowboys som gett Australien dess variant av Vilda västern-look med guldgrävarstädernas hotell, som bara var till för drinking and gambling. Detta har gett stoff till filmer och tv-serier, det har skapat en aussie-look med tatueringar och Harley Davidson.

Orterna försöker fortsätta att leva upp till ryktet som spännande rufflarstäder. Det ligger pengar i det. Kalgoorlies nittiosex år gamla legendariska horhus på Hay Street nr 181 får för tio miljoner kronor en ansiktslyftning med jacuzzi, ett sexmuseum, kafé, suvenirshop och webbsajt.

Australien har, antar jag, ungefär samma blandning av frigjordhet och hyckleri som de flesta andra västländer. Prostitution är tillåten i de flesta av landets delar. I Adelaide startade en bordellmamma kampanj för legalisering och sa att hon skulle kandidera till borgmästarposten om inte det inte gick att få förändring på annat sätt. Kyrkan har i Australien fortfarande inflytande på politik och kulturutbud och det kan bli rysligt liv om knull visas på tv.
   Bussturerna i Canberra var till för att avdramatisera synen på sexindustrin. ”Vi vill undanröja myter”, sa Patten. ”Det är inte vanligare med misshandlade sexarbetare än misshandlade servitriser”. Lobbygruppen vill, att sexindustrin skall behandlas som vilken verksamhet som helst, betala skatter, ha arbetsskydd och hindra att sexarbetare ges för lite betalt. Bordellerna ska ha handikappmöjligheter. Lobbygruppen stöder sexualundervisning på skolorna, främjar att kondomautomater sätts upp på gymansierna och vill verka för att i filmproduktion lust får större utrymme än våld.
   Inte mycket att käfta om.

Mera kontroversiell var Pattens iakttagelse, att när prostitutionen legaliserats, sade sig en majoritet av kvinnorna vara tillfreds med yrkesutövningen. Den rekryterar sina nya utövare ur kategorin yrkeskvinnor som vill dryga ut inkomsterna.

Hur, frågade någon, kunde det komma sig att världens tråkigaste stad var centrum för denna verksamhet? Fanns förklaringen i ett ”på grund av” eller i ett ”trots allt”? Någon konstaterade, att i förrförra århundradet var det en sanning att säga, att ”där det finns soldater, finns det horor”. Kanske ska man i tidsandan bara byta ut ordet ”soldater” mot ”politiker”.

Men icke. ”Vi har lagt ner den verksamheten”, sa Patten. ”Sightseeingturerna tog för mycket av vår tid. De tappade sitt allvar...”
   Jag väntade mig en avbasning rikttad mot flamsiga unga män. Än en gång blev jag förvånad. Patten sa:
   ”Det blev för många möhippor som gjorde turen.”