Tyck till om Kerstin Weigls kolumn

Nog är det speciellt med fotboll. Det är vi som gör det. Eller snarare inte gjorde det, inte mot Belgien och inte mot Turkiet. Vi borde skämmas.
  ”Vi är för långsamma”, sa alla efteråt.
  ”Vi är så lågoffensiva.”
  ”Vi gjorde en dålig match.”

  Det heter ”vi”, glöm aldrig det. Solidariskt delar vi nederlaget. Notera tv-sportens finkänsliga sätt att närma sig spelarna för eftersnack. Det är som vid ett dödsfall.
  ”Hur känner man sig nu”, frågar Albert Svanberg med låg röst den bleke Henrik Larsson med svetten kvar i rastalockarna.
  ”Man är besviken”, svarar han.

En fotbollsspelare är alltid ”man” med sig själv. Eftersom han är ”vi” kan han inte gärna vara ”jag”. Så man har ont i foten men man tänker positivt och vi kan vinna mot Italien. Det ska vi.

Det är därför jag aldrig skulle missa en släktträff. För några veckor sedan satt större delen av min släkt samlad runt tre långa bord på en krog i Göteborg. Vi, som är ättlingar till Josef och Ida.
  Vi är bosatta från Boden till Malmö.
  Vi är stensättare, lärare, sjuksköterska , ekonom och så vidare, upp och ner längs sociala löne-och klasslistan.
  Inte har vi så förtvivlat mycket gemensamt, utom våra anfäder. Josef och Ida invandrade för lite drygt hundra år sedan från Tjeckien till Ystad. Deras uppväxt vet vi litet om. En äldre släkting reste nyligen i Idas spåroch fann en obebyggd tomt, en kartmarkering, ett vykort och några gravar i varierande skick.
  Någonstans på vägen blev vi svenskar, kan jag tro.
  Vad det nu är.

Hundra år senare sitter vi och äter en middag och är överlyckliga att finna det som förenar, något att spinna ett ”vi” av: vi äter alla vid festliga tillfällen en rutig kaka med sylt, och vi är bekanta med en maträtt vars namn låter som en nysning och består av klimpar av vetemjöl och smörstekta brödtärningar vilka serveras med kumminkål och syrlig korv.
  Vi är på mödernet påfallande ofta tunnhåriga framtill.

Endast ett sekel skiljer oss från dagens flyktingar, de från samma del av ett gammalt kejsardöme i centraleuropa. Men det talade vi inte om.

Vi är blonda, svartskalliga, småväxta, stornästa, långa. Fem är adopterade, varav tre från Asien, en har bytt kön, åtminstone en är homosexuell, och jag antar att de flesta någon gång sett Bingo-Lotto.
  Vi har överlevt skilsmässor, självmord, framgång, konkurser, osämja, fysisk och psykisk ohälsa, klassresor.
  Jag vet inte om vi är en så ”vanlig” familj. En betydligt intressantare fråga är dock: är vi så enormt ovanliga?

Är det inte i själva verket så att alla familjer, om man skrapar på ytan, är rent abnorma? Ärligt talat, den ”vanliga barnfamiljen” är endast ett räkneexempel i den politiska debatten. Jag tror att Alf Svensson är något viktigt på spåren när han mässar om att ”ge familjen en chans”, men ingen människa vet väl för guds skull länge vilka en familj består av?

Jag är gärna ”vi” med Henke Larsson och grabbarna, men tänk om den talangen kunde användas i lite vidare mening. Tänk om nationalitet inte var så fruktansvärt begränsande, utom stundande måndag då Sverige möter Italien. Då ska Vi besegra Dom.
  Då blir man glad.