  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
G öran Persson har uppfattat sin roll som statsminister på ett sätt som nog kan betraktas som en smula sär-eget. Hans socialdemokratiska företrädare, Ingvar Carlsson, Olof Palme och Tage Erlander – för att nämna dem vi minns bäst – såg sig själva som lagledare eller skutskeppare med rätt och skyldighet att hålla samman laget, trimma besättningen till ett väloljat maskineri. Göran Persson ser sig själv som överprövningsinstans för beslut fattade av hans ministrar. Carlsson, Palme och Erlander visste att det i vissa lägen krävdes att de bestämde och ingen annan. Att det var vad de hade betalt för. Men de undvek såvitt möjligt att hamna där – i meningsmotsättningar och konflikter som endast gick att lösa genom regeringschefens drakoniska klubbslag. Göran Persson, han drar obekymrat mattan under fötterna på sina statsråd innan dessa ens förstått att det råder olika meningar om något. Senast i raden att råka ut för statsminister Perssons specialbehandling är utrikesminister Anna Lindh. A nna Lindh har för Sveriges del administrerat EU-gemenskapens minst sagt tveksamma Österrike-beslut, godtaget av Persson och valda delar av regeringen under lätt olagliga former i slutet på januari. Med scoutaktig redobogenhet har utrikesministern försvarat Österrike-bojkotten, sannolikt både av pliktkänsla och övertygelse men också av lojalitet med EU. Vid EU-utrikesministrarnas möte i Lissabon för tre veckor sedan stod det klart att allt fler av sanktionernas tillskyndare nu ville häva dem. Österrike hade levererat en och annan ödmjuk piruett men någon regeringsombildning var det inte tal om. Däremot hade det jönsiga smällandet i diplomatins dörrar och alla förvecklingarna vid uppställningarna till familjeporträtten börjat gå folk på nerverna. En avveckling under ordnade former började ligga i luften. Anna Lindh beklagade detta i medierna. Av övertygelse gissar jag men kanske också av irritation över klumpigheten i EU:s vändningar. A nna Lindh är emellertid ingen fanatiker utan en realistisk politiker. Hon lät för sina kolleger i EU förstå att Sverige inte skulle gå i täten för en avveckling av sanktionerna mot Österrike men absolut inte agera bromskloss heller. Hemma i Sverige informerade hon partiledarna om hur landet låg och en politik som ställde Sverige ungefär i EU:s mittfåra började gestalta sig. Då stiger statsministern, som en gång hade velat bli präst för att ostörd få förkunna Guds ord för menigheten, fram och säger att det för Sveriges del inte är aktuellt med någon avveckling av bojkotten. Därefter får Anna Lindh samla ihop sitt ansikte så gott hon kan. Vi vet alla att detta inte är första gången. E rik Åsbrink, strategen bakom Sveriges mästerskap i budgetsanering, avgick för ett år sedan därför att han såg hela sin ekonomiska politik desavouerad av pastor Perssons plötsliga ingivelse om skatterna – på folkets begäran skulle det bli sänkningar. Nu hade Åsbrinks avgång eventuellt fler rutiga och randiga skäl än dem som uppgavs. Men desavouerad blev han, inte tu tal om det. G år vi längre tillbaka i tiden återfinner vi den riktigt stora skandalen: Göran Perssons beteende mot kommunikationsminister Ines Uusmann. Ines Uusmann hade i två år kämpat med den olösliga problematiken kring m/s Estonias förlisning och de motstridiga uppfattningarna om eventuell bärgning av offrens kroppar. När de högljuddaste anhöriga en dag vänder sig till Göran Persson för att de är missnöjda med Uusmann sviker han sin minister till hundra procent och inleder en ny utredningsprocess som givetvis ingenstans leder utom till Uusmanns avsked och stor frustration bland alla anhöriga. F örflyttar vi oss slutligen till nutid och KU-förhören om Perssons misslyckade Sydafrika-resa finns bara en anmärkning att göra: Statsministern har inför detta sorgliga fiasko inte haft något annat att erbjuda sina medarbetare än beskyllningar. Allt är deras fel. Kan detta hålla i evighet? 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
