|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Det var överraskande att höra en talare påstå sig vara kommunist och att därefter höra en lång (stående sas det) ovation, rena jublet. Denna händelse vid Vänsterpartiets bisarra kongress kommer inte att glömmas. Det skedde dock i vårt tredje största parti, som samverkar med sin klassiske huvudfiende, socialdemokraterna. Jag kom att tänka på kuppen i Prag 1948, då kommunisterna vrålade så snart en socialdemokrat ville tala, varefter de krossade socialdemokraterna med Sovjetunionens stöd. Sådant är ju, som Gudrun Schyman försökte säga, historia. Men tio år efter murens fall finns det tydligen många i partiet som tänker långsamt om historien. Det anses taktiskt föga verkningsfullt för socialdemokrater att dra upp denna hemska bakgrund nu, eftersom särskilt unga väljare sägs strunta i sådant. Men jag skriver inte ut taktiska råd och tycker att historia är viktigt ändå, eftersom det handlar om kunskaper. Mina tillbakablickar på kommunismen gäller finska vinterkriget, då Finland överfölls av Sovjetunionen, Pragkuppen, invasionerna med stridsvagnar i Ungern och Tjeckoslovaken, muren i Berlin, deportationer av miljoner balter till Sibirien, och dylikt. Så när den så kallade unga vänsterns taleskvinna utropade att kommunister stått för ”demokrati, frihet och mänsklig värdighet” samt ”intellektuell heder”, varvid hon inhöstade fantastiskt bifall, kunde man ju falla i tankar. Men tankar också över komplikationerna, till exempel över realpolitikens villkor. De västallierade samverkade med Sovjetunionen, som bar huvudbördan i människoliv, för att besegra nazismen. Därefter satt Stalins domare med vid rättegången i Nürnberg och dömde krigsförbrytare. S venska kommunister var länge arbetare med hårda jobb, gruvarbetare, varvsarbetare, bergsprängare, sjömän. De menade att socialdemokraterna samverkade för mycket med klassfienden och hårda ord fälldes vid diskussioner på arbetsplatser och i fackklubbar. De hade sina skäl och sina argument och de gillade säkert inte arbetsläger och militära överfall. Men de åberopade ibland det stora broderpartiet. Sedan kom en period då studenter och så kallade intellektuella stödde Mao och Pol Pot och höll föreläsningar om monopolkapitalismen. Det var väl då Gudrun Schyman var med i en sekt vars namn, ”marxist-leninistiska kampförbundet”, nu låter som ett skämt. K ommunistpartier i tredje världen växte sig starka när lantarbetare och gruvarbetare grymt exploaterades av europeiska och amerikanska företagare. Dessa samarbetade dessutom med korrumperade, rika affärsvänner och politiker i u-länderna, en form av nykolonialism. Så snart en stackars utfattig sate i misären protesterade stämplades han som kommunist. När en socialdemokrat som jag under många år stödde deras krav var det inte kommunismen vi stödde, fast det fick vi ju höra från våra högerkrafter. Man kunde vara skeptisk till en del av anti-kommunismens praktik men inte för den skull omfatta dess teori. Anti-kommunistisk retorik användes särskilt i USA från och med McCarthy-perioden som stöd för reaktionära, fascistiska och rasistiska regimer. Länge stödde västerländsk höger och kapitalism apartheidregimen i Sydafrika med denna regims argument, alltså att den påstods vara ett så kallat bålverk mot kommunismen. Vietnamkriget förde USA som en anti-kommunistisk kamp men det var ett kolonialkrig, en ointelligent fortsättning sedan fransmännen tröttnat. A nnars skulle Olof Palme och kloka kritiker i USA aldrig ha tagit ställning som de gjorde. Vietnamesiska patrioter som studerade i Paris blev kommunister när de insåg att det bara var kommunisterna i Frankrike som stödde dem. Det är alltså inte okomplicerat att se tillbaka på anti-kommunismen. Vad skulle Marx säga? Jag erinrar mig att han om vissa av sina efterföljare fällde de berömda orden att han inte var marxist. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
 Succé för Aftonbladets nya ekonomisajt. Så lägger du upp en egen börsportfölj - och så tycker läsarna. |
