Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
LÖRDAG 3 JUNI 2000
 
 

Text: Kerstin Weigl Tyck till om Kerstin Weigls kolumn
Läs mer av Kerstin Weigl
Rosenmössan gör gissningar onödiga
En mycket liten blommig mössa är ettåringens uniform. Snickarbyxor, gympaskor, och denna vita mössa, med små rosor i rött och gult. Sedan är vi redo att möta världen.
  Frågetecknen har nu rätats ut.
   ”Vilken söt flicka!”
  Annars låter det:
  ”Jag måste gissa...är det en...pojke?”
  Man kan tycka att när det handlar om gissningar är chansen 50-50, men icke, med exakt hundra procents säkerhet tog omvärlden henne för pojke.
  Jag visste inte hur fullständigt besatta alla människor är av att könsbestämma småbarn. Om de inte är säkra måste de fråga.
  Och som de har frågat: på posten, hos passpolisen, på krogen, i hissen, på bussen.
  ”En liten pojke, eller hur...?”
  
Med rosenmössan får hon vara ifred. Könsbestämd och klar. Med ettåringens klara blick och höga knälyft vinglar hon fram med de andra i parken och vi får inga frågor, alla ler milt: en så söt liten flicka.
  Bakom henne går jag med den återstående frågan; so what? Vad spelar det för roll om någon antar att detta barn är en pojke?
För skitsur blev jag, varje gång. Så sur att jag skaffat henne en könsindikator, en mössa med rosor på.
   Jag vill att hon ska vara flicka, fast det ordet ”flicka” inte betyder något, utöver formen på hennes könsorgan. I hennes ålder är barn i stort sett könlösa, rent fysiskt. Babyflickor har mer kroppsfett, känsligare hud och bättre luktsinne, pojkars muskelmassa väger mer och de är mer fysiskt aktiva.
  Punkt slut.

Resten fixar vi själva till. Vi behandlar barn olika. Föräldrar och syskon pratar mer med flickbebisar och leker vildare med pojkar. Till exempel. Om det även finns andra och biologiska skillnader mellan småbarn av olika kön vet ingen med bestämdhet. Eftersom vi behandlar barn olika lär forskare aldrig få någon rätsida på vad som är vad.
  Men redan vid 18 månader lär det vara klart.
  Flickor har gjorts till vad vår kultur har bestämt dem till, och pojkar till pojkar. Vid två års ålder vill de helst leka med någon av samma kön.
Detta är urgammal kunskap – som aldrig tillämpas. Tvärtom: kontrollbehovet och ivern att tukta könen tilltar....positionerna flyttas ständigt framåt för vad som är anständigt för småflicksföräldrar.
  Jag är inte alls bekväm med att stå på Indiska och undra varför det linne jag ser passar fyraåringen är i storlek 140, inte 104...först nästa dag fattar jag att kläderna ska vara ynkesmå. Men jag vill inte att hon ska visa naveln i Lolitalinne.
  
Jag vill inte förgäves plöja stan efter lackskor över storlek 24 som inte har höga kvinnoklackar, jag vill inte att ungen ska målas med nagellack av dagispersonalen, jag gillar inte behå-set för förskolebarn och tycker inte ens att blöjbyxor måste vara rosa. Vad härnäst, stringtrosor storlek 74?
Amen-det-är-väl-inte-så-farligt, kan man tycka. Men jag tycker det. Gränser förskjuts ideligen, här borde man kalla in kvinnorörelsen, men jag vet inte telefonnumret. Alla är feminister numera.
   På den tiden feminismen var en rörelse var jag en snorunge till diskoflicka, jag trivdes bra i Barbie World.
  
Numera finns anarkofeminister och särartsfeminister och alla ska vara lika bra minsann, men på vägen gick något förlorat, eller? I Gudrun Schymans parti inleddes i onsdags en kongress där de åter manglar frågan om kommunismen, om idealen, om moderniserandet av vänstern.
  I kvinnorörelsen är självkritiken frånvarande, fast det finns mycket att tala om, om vi gitter, om vi samlar oss, kanske även detta: vad är en flicka?
  Är det okej att småflickor i dag ser ut som parodier på småflickor? För det gör de.
  Och rosenmössan hänger med, för den är himla söt.


Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER