Tyck till om Yrsa Stenius kolumn

Har man upplevt ett antal ”kulturbråk” under mer än tjugo år i svensk press blir man kanske inte så rysligt upphetsad över det senaste på Dagens Nyheter.

  Jag tror inte ett ögonblick att kulturredaktionen är mer mördad nu än innan Ingrid Elam avgick. Och hur titlarna fördelas mellan dem som ansvarar för ledar- och kulturavdelningarna på tidningen behöver inte ha någon som helst praktisk betydelse för kultursidans status och oberoende.
  Olika redaktioners integritet är visst en fråga om organisation. Men i hög grad också om person och ambition.
  Att det i fortsättningen är redaktionsledningen med de två chefredaktörerna i spetsen som utser kulturchefen på Dagens Nyheter är en principiell förändring: Kulturchefen kan inte längre hävda att han eller hon har sitt mandat av styrelsen och spela ut denna omständighet i en eventuell konflikt med den övriga ledningen.

Å andra sidan vet vi alla som varit med ett tag vad en modern tidning är för ett företag. Den är en tekniskt, ekonomiskt och administrativt djupt integrerad organism som inte härbärgerar konflikter inbyggda i mandatuppdelningen och konstitutionen särskilt länge. Blir det bestående spänningar mellan de bärande avdelningarnas chefer får någon gå hur den ena eller andra än är tillsatt och i slutändan har styrelsen säkert sitt ord med i laget.

Därför tror jag att det på intet sätt är av ondo att ha kulturens och kulturchefens självständighet inskriven i reglerna för tidningens interna beslutsgång. Då ökar intresset att lösa eventuella konflikter i stället för att spela upp dem eller ut dem mot varandra. Uppnås ingen lösning är det ansvariga utgivaren som bestämmer - nu som förut. Därefter får kulturchefen dra sina slutsatser - nu som förut.

Sedan mitten på 1970-talet har kulturchefen formellt varit underställd den politiska chefredaktören. De som har velat misstänka att denna formella ordning har inneburit att kulturavdelningen går i ledaravdelningens ledband har självklart varit fria att göra det. Ingenting i kulturens publicistiska linje har emellertid någonsin givit underlag för sådana antaganden.
  Påpekas bör att den nuvarande kulturchefen Håkan Jeansson sedan några år är medlem av Aftonbladets redaktionsledning. Huruvida framtida kulturchefer kommer att vara det avgörs av ansvariga utgivaren som formar sin redaktionsledning.
  När Arne Ruth avgick för två år sedan utgjordes droppen som kom bägaren att rinna över av en lojalitetskonflikt som uppstod mellan Ruths roll som publicist och hans roll som chefredaktör med insyn i företaget Dagens Nyheters affärsstrategier.
  Den slutsats jag själv var benägen att dra av denna konflikt redan då den utspelade sig var att det kanske inte är så klokt att kulturchefen också är chefredaktör med säte i styrelser som handskas med affärshemligheter.

Självklart måste en kulturchef veta det viktigaste om ekonomi och om villkoren som styr tidningens existens på marknaden. Men jag tror att det kan ligga en poäng i att kulturchefen får stå litet vid sidan om företagsförvaltningens ekorrhjul och ges möjlighet att betrakta skeendet omkring sig ur ett något annat perspektiv än det som styr alla andra: Marknad, pengar, äga, köpa, marknad, pengar, äga köpa...

En bra kulturchef får nog reda på de principiellt viktiga affärshemligheter han eller hon behöver känna till utan att få dem tjänstevägen.

Ja, i sak kanske. Men moraliskt sett ändå inte. För om statusuppdelningen mellan ledar- och kulturavdelningens chefer var en viktig sak för henne och hon fick vissa utfästelser därvidlag kan jag förstå om hon känner sig kränkt och lurad och därför inte vill fortsätta.