|
|
|
|
|
Att ha en ”mamma” och en ”pappa” av olika kön är fundamentalt för barns personlighets- utveckling Homosexuella par bör få adoptera barn precis som andra par, anser de politiska ungdomsförbundens ledare, från höger till vänster, exklusive kristdemokraterna givetvis.
I en artikel på Dagens Nyheters debattsida har de redogjort för sin ståndpunkt och bland annat hänvisat till forskning som säger att barn från homosexuella hem inte mår sämre än andra barn.
Naturligtvis uppvisar man tecken på långt framskriden ålderskonservatism ifall man ändå ställer sig tveksam, både till den föreslagna adoptionsrätten och till undersökningsresultaten. Men jag tvekar ändå. Möjligen är min kunskap i ämnet inte riktigt uppdaterad men jag har levt i föreställningen att homosexuella föräldraskap inte är särskilt vanliga någonstans i världen. De finns naturligtvis, barn till lesbiska par som fötts med hjälp av insemination. Och enstaka barn med manliga homosexuella som föräldrar, framfödda av någon hjälpsam surrogatmamma. Hur det är med adopterade barn är jag inte riktigt klar över. Undersökningarna som ungdomspolitikerna hänvisade till talade inte om var adoption eventuellt varit tillåten så länge att adekvat forskning har kunnat göras.
Med litet god vilja begriper förstås även jag att forskningsunderlaget som man hänvisar till i debatten både här och andra länder, utgörs av barn som följt en bisexuell förälder från ett heterosexuellt förhållande till ett homosexuellt och vuxit upp där. Sådana barn finns det naturligtvis en hel del av och det är utmärkt att man har försökt kartlägga deras erfarenheter. Skillnaden ligger i en subtil men ändå viktig olikhet som gäller grundförutsättningarna för personlighetsutvecklingen. Det är en sak att förväntas bejaka att man uttryckligen är barn till föräldrar av samma kön, en annan att tveklöst se sig själv som barn till en mamma och en pappa även om de två vuxna som kanske står en närmast under uppväxten är parterna i det förhållande som präglar ens hem. För undvikande av missförstånd vill jag understryka att man självklart aldrig kan uttala sig om vilketdera som är ”bättre” och vilket ”sämre” i det enskilda fallet. Men att det rör sig om olika uppväxtförhållanden tycker jag man måste få säga och att den ena uppväxten inte kan tjäna som underlag för att bedöma det eventuella utfallet av den andra, i varje fall inte utan att man är observant på olikheten. Vad skulle då den mindre gynnsamma konsekvensen av att ha två föräldrar av samma kön vara jämförd med den tydligen problemfria konsekvensen av att vara ”inflyttad” i en familj med homosexuella vuxna?
Jag tänker inte hävda att ”risken” för att barnet också blir homosexuellt växer, vilket ju de flesta skulle hävda inte ens vore något problem. Jag har heller ingen uppfattning om huruvida ett barn till föräldrar av samma kön skulle få bekymmer med sin egen könsidentitet. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
dras för varje enskild familjebildning däremot nog för vilka familjebildningar samhället uppmuntrar och vilka inte.