Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn

”Vi har r ä t t till en plats”, sa kvinnan med de intelligenta ögonen och den mockafärgade hyn.

  ”Rätt?”, frågade jag. ”På vilka grunder?”
  ”Vi har mänskliga resurser, en stor välutbildad klass”, svarade hon. ”Vi besitter kunskap. Vi är ett land i den världsdel som gjort den kraftigaste ekonomiska frammarschen. Vi befinner oss i hektiskt moderniseringsstadium. Vi ligger vid Indiska oceanen, vilken växer i geopolitisk betydelse. Vi kan representera den tredje världen. Vi har visat att vi kan utöva inflytande på världspolitiken. Och vi har en väldig befolkning”.
  V ä l d i g befolkning? Det var att ta i underkant.

Det hade slumpat sig så, att just den dagen - det var i torsdags i förra veckan som kvinnan med de intelligenta ögonen och jag satt bredvid varandra i en buss under en bjudresa till Australiens huvudstad Canberra för att som korrespondenter möta en hop ministrar - kom på radion nyheten, att i New Delhi just hade fötts en 3,2 kilos flicka, Astha, och att med den flickan blev Indiens befolkningstal 1 000 000 000.
  En miljard människor. En jävla massa folk. Om tre decennier, när båda länderna har 1,5 miljarder invånare, passerar Indien Kina som världens mest folkrika nation. Det föds 42 000 bebisar var dag i Indien. Dess befolkning växer varje år med två hela Sverige. Det är lätt att ta sig för pannan och stöna.

Men i bussen var det inte befolkningsexplosionen jag diskuterade med den indiska journalisten Sumegha. Det var en än större sensation:

Indien har dock kvar mängder av sina motbjudande drag. Kvar finns det förkastliga kastväsendet, som gör människor så elaka mot varandra; du sparkar alltid på den som ligger under. Det finns en grymhet mot kvinnor, vilka gifts bort i tidiga tonår. Det är mycken efterblivenhet, halvsvält, undermålig skolgång, korruption, tiggeri, stympning, brist på elektricitet, snusk och vidriga stinkande vattensamlingar.
  Indien luktar bajs.
  Detta land är alltså en stormakt i vardande.
  Den hastiga moderniseringen i politiskt tänkande, infrastruktur och livsstil har sin grund i följande faktorer:
   Indien odlade från sin tillkomst 1947 som självständig stat en politik av ”neutralitet och alliansfrihet”, vilken med automatik drog in landet i Sovjets kraftfält. Som resultat av detta, för att skapa supermaktsbalans, kom Amerika att backa upp subkontinentens andra land, Pakistan.
  Nu är kalla kriget över. Den bipolara världen finns inte längre. Pakistan har spelat ut sin roll. Med militärdiktatur, gryende islamsk fundamentalism, heroinhandel och gangsterism är det skört, terrorbenäget och motbjudande. Det går åt helvete.

Ogenerat kan Amerika därför byta fot på subkontinenten och göra det betydligt mera sympatiska Indien till sin allierade. Utlandsinvesteringar söker sig dit. Rupert Murdoch finns redan där för att spekulera i landets IT-boom. (För dem som undrar kan jag berätta, att den kommer sig av ett styrkt faktum, att indier av hävd generellt har en påfallande stor talang för att räkna).
  Pakistan glider samtidigt in i glömska, frost och isolering.

Detta är en av de största geopolitiska ommöbleringarna i världen sedan kommunismens kollaps för elva år sedan.

En fjärde konsekvens kan finnas i förlängningen: Om FNs säkerhetsråd utvidgas med fler än sin nuvarande fem medlemmar, USA, Ryssland, Kina, Storbritannien och Frankrike, ligger Indien bra till att få platsen.
  Tuppkammen växer. I bussen sa min indiska reporterkompis: ”Det är en fråga om anständighet att vi får platsen.”
  Det kan diskuteras.