|
|
När blivande mammor
är rädda för livet självt
Att bli förälder är att kasta sig ut i det stora okända. Ut i livets djupaste glädje, men också ibland dess största smärta. Liv med barn bjuder på det oförutsedda, det okända. Med små barn blir det mycket ”biologi”: ohälsa, olyckor, tänder, magar, bajs och kiss. Hur skall unga kvinnor klara av att bli mammor om de är rädda för ”det biologiska” och inte ens vågar föda sina barn?
Tänker så när jag följer Dagens Nyheters artikelserie om unga kvinnor som i ökande omfattning väljer icke medicinskt motiverade kejsarsnitt. Rädsla för smärta, ovilja att förlora kontroll över kroppen eller över almanackan (”vill kunna planera in andra viktiga saker”) uppges som orsaker till att unga kvinnor kräver kejsarsnitt.
Så stark är den trenden att man på Södersjukhuset här i Stockholm startat ett speciellt projekt som går ut på att förklara för de blivande mödrarna att kejsarsnitt innebär större medicinska faror för såväl föderska som barn än en normal naturlig förlossning. Mot den manlige överläkaren på Södersjukhuset som får jobba på att förklara att kejsarsnitt innebär en ökad risk, ställer sig en kvinnlig barnmorska som inte förstår varför kvinnors behov av kontroll skulle vara något negativt och räknar upp ”legitima” anledningar för kvinnor att föda med planerat snitt: ”Dåliga erfarenheter, rädsla för smärta och för det okända och det oförutsägbara.” Hon sekunderas av den bland just unga kvinnor populära krönikören Linda Skugge som valt att föda med kejsarsnitt. ”Det är väl underbart att vi lever i ett helt civiliserat tekniksamhälle där kvinnor inte behöver ha ont och lida i onödan?” Säger Linda.
Herregud! ”Rädsla för smärta, för det okända och det oförutsägbara.” Om detta är framsteg och kvinnobefrielse så är jag beredd att äta upp mina gamla blodiga tamponger!
För här sanktioneras – i namn av en förment ”upplyst” civilisation – unga kvinnors rädsla för livet självt. Det smärtsamma, oförutsägbara, fantastiska och pulserande livet. Det som finns kvar av det, vill säga, sedan vårt ”civiliserade tekniksamhälle” gjort sitt bästa för att kontrollera, inringa och tämja det. Deodorisera bort svetten, elektrifiera det som ligger i mörker, bedöva det som gör ont, tukta landskapet och kontrollera framtiden. Jorden är asfalterad, naturen oskadliggjord i reservat, där man kan besöka den på helgen för att ”koppla av” från den o-natur som ändå och trots allt tär på de hårt spända nerverna i kontorslandskapens artificiellt upplysta värld. Även döden har man gett sig på, den hålls i schack på avdelningarna för invärtes medicin och onkologi, vilka den som är ”rädd” för smärta och för det okända” inte behöver besöka. Ja, är det inte pinsamt egentligen att döden finns kvar, så töntigt otidsenlig med sin ostyrbarhet och oförutsägbarhet.
Att föda barn (i mitt fall på naturlig väg och utan smärtlindring) och att sitta och hålla min mor i handen när hon dog i cancer har varit de två mest omstörtande erfarenheterna i mitt liv och jag skulle inte vilja vara utan dem. Jag är tacksam att jag i båda fallen kunde få den hjälp som modern läkarvetenskap har att tillgå.
Men man behöver inte vara ”flummig” och ”teknikfientlig” för att ifrågasätta synen på kvinnan och naturen som det västerländska civilisationsprojektet ger uttryck för. Det finns samband mellan ambitionen att kontrollera de biologiska livsprocesserna i allmänhet och kvinnokroppen i synnerhet. Det finns samband mellan kolonisationen av ”mindre värda folk” och kolonisationen av jorden, luften, himlen och nu rymden. När unga kvinnor internaliserar det manligt definierade tekniksamhällets krav på kontroll över alla livsprocesser, då är det sorgligt ställt med kvinnobefrielsen.
Men barnen – som gudskelov ännu brister i kontroll och är så satans ”biologiska” – kommer att bli de nya mammornas bästa lärare.
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00
|
|
Nya fotbollskravaller i Köpenhamn i kväll – stora delar av centrum avspärrade
