Tyck till om Jan Guillous kolumn

Att läsa ekonomijournalistik kan vara både intressant och tilltalande för den som har sinne för svart humor. Däremot kan det bli mycket dyrbart att tro på vad texten säger.

  Läsare Hillevi A har försett mig med ett talande exempel. I Finanstidningen 4:e februari läste hon ett hyllningsreportage till företaget HIQ i den så kallade IT-branschen. Texten berättade att HIQ hade rankats bland de högsta av 30 företag som tidningen granskat. Där påstods att företaget skulle växa med 50 procent de kommande åren. Direktörerna såg strålande nöjda ut och besvarade frågor med mycket gott humör och kraftfulla floskler av sedvanlig typ: ”Unik profil... vår framtoning betyder mycket. Vi är kanske inte lika macho som andra konsulter... orädda konsulter som är bäst i världen... ser på företaget som en familj...”
  Carl Bildt skulle in i styrelsen och aktien var värderad till 1 200 kronor och förväntades efter detta reportage stiga ytterligare. Denna information litade alltså läsaren Hillevi A på.

Det skulle hon inte ha gjort. För vad som inte stod i tidningen var att nu förberedde direktören och några av hans kompisar sitt klipp. Plötsligt sålde de en miljon av sina aktier och fick således ungefär hundra millar, som de säger, per skalle i riktiga pengar. Deras egna aktier är ju internt gratisutdelade och inte betalade ute på marknaden. Det är bara sådana som läsare Hillevi A som betalar, vilket behövs för att de påhittade aktiepengarna ska kunna förvandlas till riktiga. Efter dessa räknenissars smarta kupp var Hillevi A:s aktier bara värda en fjärdedel av vad hon betalat. Alla som liksom hon betalat med riktiga pengar blev alltså blåsta. Utan massor med blåsta torskar inga rika direktörer. Om journalisterna på Finanstidningen visste om den kommande aktiekuppen är de kriminella. Men de har, med eller utan ont uppsåt, lurat av många människor deras besparingsmedel.

Direktörerna i IT-branschen eller den ”nya ekonomin” (där man inte gör något, som i den ”gamla ekonomin”) har ett märkligt medflyt i medierna. De framstår som snillrika och Sveriges framtida hopp och när de yttrar sig som idioter framställs det bara som personlig charm.

Hursomhelst uttalar sig denna Staël von Holstein då och då. I senaste numret av tidningen ETC hittar vi följande: ”Sedan är det så att jag öppet berättat om min flytt till Holland, precis som allt annat intellektuellt kapital kommer att göra om inte sossarna vaknar. Problemet med Göransson och de här... vad heter han nu... inte Göransson, jo Gunnarsson... herregud... jo, Göran Persson!”.
  Det intellektuella kapitalet Staël von Holstein har vidare utmärkt sig med att låna pengar ur företagets kassa, där det finns riktiga pengar som torskarna levererat. Det är brottsligt och en sorts grundregel 1 A i aktiebolagslagen. Förvisso har Staël von Holstein redan cashat in påhittade och gjort dem riktiga, varför han som intellektuellt kapital måste fly utomlands till Holland eftersom han tror att någon Göransson i Sverige beskattar kapital hårdare än i Holland.

Vi har alltså att göra med ett snille inom den ”nya ekonomin” som inte kan prata rent, som inte vet vad landets statsminister heter, som aningslöst, får vi anta, bryter mot aktiebolagslagen och som anser sig behöva gå i landsflykt till ett land med högre skatt efter ett lyckat klipp.

För att sådana män ska bli rika behövs mycket torsk. För att få ihop så mycket torsk krävs ekonomijournalistik.