|
Sommaren är den bästa tiden för jämförande folklivsforskning Häromdagen gick jag på en plage på den franska Atlantkusten, en synnerligen bra plats att bedriva min favoritsysselsättning på: Jämförande folklivsforskning. Det låter kanske märkligt men går helt enkelt ut på att man tittar på hur folk beter sig. Folk beter sig nämligen sällan som folk. Där låg långa rader av barbröstade kvinnor utsträckta i solen. Jag såg dem, fast jag tittade naturligtvis inte. Det är en sekundfin nyans, skillnaden mellan att se eller att titta på barbröstade kvinnor på en badstrand. Att denna skillnad iakttogs bevakades av unga män som ibland satt intill sina kvinnor, ilsket stirrande omkring sig. De var inte alls lika avspända som de barbröstade.
Tillvaron är fylld av sådana här situationer minerade med outtalade koder, som de flesta följer, för varje avvikelse skapar omedelbart störning i gruppen. När man går där och mitt i folkmassan ser, men inte tittar på, dessa vackra bröst ska man låtsas att bröst är lika ointressanta som till exempel armbågar eller knäskålar. Men om man två minuter senare är ensam med damen med brösten, då har brösten plötsligt intagit en helt annan rangplats på kroppsskalan och visar sig ha central betydelse i det närmare umgänget, betydligt roligare än armbågarna. Vi går nu in i en hiss. Dörrarna stängs och musik strömmar ut. Då får man under inga villkor grabba tag i närmaste dam, sticka tungan i örat på henne och börja musikbrottas. Då kan man lätt få en spark i skrevet och en besvärlig tid i rätten med skam och vanära och uppteckning i brottsregistret som påföljd. Ändå kan allting ha varit exakt som på dansgolvet, till och med samma musik. Det är inte bara musikbrottning som är märkligt. Ta så kallad boxning. Om du lappar till någon på bussen, blir det allvarliga påföljder. Stiger ni av och går in i på en gård, säger att detta är en så kallad match i en kampsport och ni börjar sparka och slå allt vad ni orkar tills en av er ligger på lasarettet, då är det helt ok. Den som lappade till döms inte ens för vållande av blåtira.
Det finns många situationer i vardagen där man förväntas känna till koderna. Ibland handlar det om millimetrar, bokstavligt talat. Om man till exempel står i en kö får man inte ställa sig tätt bakom den framförvarande, då blir han/hon oerhört störd. Lika lite får man ställa sig tätt bredvid en främmande person i kön. Då uppstår lätt gurgel i ledet. Man ska stå på exakt rätt avstånd bakom varandra. Då är det harmoni i gruppen, fast ingen skylt säger hur nära är nära. Det ska man bara veta. I Sverige och USA ska man ha minst en meter emellan sig och näste man. I Frankrike går det bra med 60 cm. I en busskö i Kairo är man glad för 20 cm. Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|