  | |
|
|
|
||||||
|
|
|
|
Anarkister dyker upp på gatorna och ställer till kaos. Vänner av ordning blir förbannade, vilket är meningen, men många blir uppiggade av att överhet utmanas. Jag borde förstås resolut ta ställning och i morgon road läsa upphetsade protester på nätet. I stället erinrar jag mig anarkismens stolta tradition. En föregångare var William Godwin, gift med den klassiska feministen Mary Wollstonecraft. Han ansåg att äganderätt var upphov till omoral, förtryck, politisk makt och privata tråkigheter. Han avskydde orkestrar eftersom de leddes av dirigenter och teater eftersom det förekom regissörer. Proudhon ansåg att ”egendom är stöld”. Han var emot pengar och politik och drog sig tillbaka till ett idylliskt bondesamhälle på landsbygden. Arbete, inte kapital, skulle vara grunden till det minimum av social organisation som behövdes. Dock godtog han våld för goda syften och deltog i revolutionen i Paris 1848 men bara genom att hjälpa till att fälla träd för barrikaderna. Den mest magnifike av alla anarkister var Bakunin, född 1814, som lämnade sitt hemland Ryssland och for till Paris, en huvudstad för landsflyktiga revolutionärer, poeter, målare, teoretiker, konspiratörer och galningar. Alla hittade på våldsamma slagord och var beredda att dö för dem. Bakunin var en kaotisk begåvning och en ursinnig folktalare, fylld av hat mot auktoriteter, institutioner, egendomsägare och långtråkiga reformister.Han utvisades från Frankrike och reste runt i Europa, där han ställde upp i alla tänkbara uppror och bildade hemliga sällskap, av vilka många existerade bara i hans fantasi och i hemliga polisens register. Han utfärdade till exempel medlemskort i ”Ryska sektionen av världsrevolutionära alliansen nr 2771”. Bakunin dömdes till döden, satt i fängelse i Sachsen efter att ha deltagit i ett uppror, vars syfte han visserligen ogillade, därefter i österrikiskt fängelse kedjad till väggen i 11 månader, varefter han hamnade i Sibirien, där han försökte övertala guvernören att starta en revolution. Via Japan kom han till USA, där han reste från kust till kust och bildade som hastigast ett antal hemliga sällskap. I Stockholm talade han vid en bankett för Polens frihet i de la Croix salonger vid Brunkebergs torg 1863, inbjuden av August Blanche. Det skulle man velat höra. Hans sista strid, givetvis ett fiasko, var ett uppror i Bologna, men vänner rakade av hans skägg och han flydde förklädd till bondgumma med en korg ägg på armen till Schweiz där han dog 1876. ”Lusten till förstörelse är också en skapande lust”, skrev Bakunin. Förstörelse bidrar till ”andens utveckling”, utplånandet av det onda och individens frihet. Den ryske fursten Krapotkin var lugnare. Han menade att människan i grunden är god fast hon förstörs av auktoriteter och penningintressen. Han förordade små samhällen och skrev revolutionära skrifter, vilket ledde till fängelse i Ryssland, som han flydde från under romantiska omständigheter, skildrade i en berömd biografi. ”Personligen hatar jag explosioner”, skrev Krapotkin, ”men jag kan inte fördöma dem som blir desperata.” Medlemmar av den anarkistiska sekten Folkviljan mördade tsar Alexander II i S:t Petersburg 1881 i det kanske mest beryktade anarkistiska attentatet, ett exempel på ”direkt handling”. Anarkister kastade bomber men blev impopulära när de dödade fel personer. I Sverige verkade från 1880-talet Hinke Berggren, som påstås ha sagt att ”några småmord” inte är alldeles fel, varefter han uteslöts ur socialdemokratiska partiet. Mer betydelsefull blev den fackliga anarko-syndikalismen, särskilt i Sydeuropa, och under spanska inbördeskriget spelade den en viss roll i kampen mot Franco.Anarkism finns i många former och vi journalister måste nog alltid ha åtminstone någon anarkism mer eller mindre dold någonstans i själen. 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
