Lars Johan Hierta På internet sedan 1994  
AftonbladetSenaste nytt. Dygnet runt.
SÖNDAG 7 MAJ 2000
 
 

Text: Staffan Heimerson
Tyck till om Staffan Heimerssons kolumn
Läs mer av Staffan Heimerson
Jag pissade in mitt revir på Nordpolen
Det gjorde mig inte ett skvatt att jag inte var först. Det viktiga var att jag var där. För snacka om en plats med magi och magnetism i namnet: Nordpolen.
   Vi känner till många av försöken att nå Nordpolen: ett svenskt, ingenjör Andrées olycksaliga ballongfärd 1897, det norska, då polarhjälten Amundsen 1926 sannolikt var först att med luftskepp flyga över polen. Strax innan hade amerikanen Byrd sagt att han i en tremotorig Fokker flugit över polen, men påståendet har betraktats som bedrägeri.
  Nordpolen är oemotståndlig för både upptäcktsresande och äventyrare. Polarvidderna går dem under skinnet. De har försökt nå polen med ballonger och begagnade ubåtar, med hundspann och isbrytare – och, som Ola Skinnarmo nyss, på skidor med pulka på släp.
  Färderna präglas av ylande vindar, råkar och råkyla, dimma och hägringar. De har förfrusit sig. Fler än en strandad polarhjälte har för att stilla hunger ätit sina egna skor. Medlemmarna i en expedition blev i svältens desperation kannibaler.
  Nu var det jag som stod där.
  
Jag blev andaktsfull. För att inte förstöra upptäcktsresarstämningen förträngde jag hur lätt och banalt jag i denna moderna tid kunnat gå till väga – ta ett Braathens reguljärplan från Arlanda via Oslo och Tromsö till Longyearbyen på Spetsbergen. Sedan vidare med en rysk Antonov jetcharter till en basecamp kallad Borneo och så ett sista lyft med en Aeroflot helikopter de sista tio milen till polen. Stockholm–Nordpolen 13 timmar blankt. Det var den första flygningen från Svalbard till Nordpolen sedan Frithiof Nansens dagar.
Känslan av andakt föll sig naturlig för en figur som hela sitt liv jagat geografiska poänger – den sydligaste udden eller det högsta alppasset, den längsta tunneln, den bredaste flodmynningen, den mest tättbefolkade stadsdelen, den hetaste öknen, den kallaste staden och hundra rekord till.
   Nordpolen slår dem alla. ”Nordpolen”, sa jag för mig själv, ”är all geografis moder.” Den är nollpunkten. Det är därifrån jordklotets latituder och longituder räknas. Du är på toppen av världen.
  
Jag var nöjd med de tankarna tills någon i vår lilla grupp kollade på sin GPS. Fan också! Den ryske piloten hade satt ner oss 420 meter från den exakta punkten. ”Nu”, föresatte jag mig, ”måste jag gå stegen i ... ja, i vilket jävla väderstreck kan det vara som jag ska gå!?”
  Jag stämde av min undran med boken ”Icemen, a history of the Arctic and its explorers” och fann att min tanke var rätt: ”Nordpolen är en punkt, där alla riktningar är syd.”
  
Jag vandrade upp till exakt rätt plats. Jag steg ut ett par meter från mittpunkten och gick sedan sakta ett varv. Yeeezzz! Jag beträdde, en efter en, jordens alla tidszoner. Yeeezzz! Det var jorden runt på 80 sekunder.
Diskret drog jag sedan ner gylfen på mina dunbyxor och letade mig in i lagren av yllefrotté för att på polen kunde sända i väg en stråle. Jag sträckte på mig och sa högt: ”Nu har jag pissat in mitt revir. Mitt revir är jorden.”
   ”Har ni tänkt på”, sa en polare i gruppen, ”att fast det är en så berömd och anmärkningsvärd plats, finns här inget monument. Inte en milstolpe ens.”
  Det är inte konstigt om man tänker efter. Nordpolen är begreppsmässigt visserligen en fix punkt. Men det som täcker den, vatten från världshaven och isen, är en rörlig massa.
  Skinnarmo berättade: ”Jag slog upp mitt tält exakt på Nordpolen, kröp ner i sovsäcken och när jag vaknade och kollade på GPS:n hade jag förflyttat mig 900 meter i riktning mot Kanada.”
  
Jag tittade ut över landskapet och mindes Robert Edwin Pearys ord, när han sa sig stå på Nordpolen: ”Jag kan inte få mig att förstå det – det ser så alldagligt ut.”
  Alldagligt!?
  Där låg den – statisk och levande på samma gång. Solen stod tre knogar över horisonten. Det var en flack isöken som bröts av infrusna isberg, vilka reste sig som gnistrande isskulpturer. I fonden fanns en bläcksvart rand. Öppet vatten.
   Allt stilla. Men för polarna kunde jag citera Galileo, som ju om jorden har sagt: ”Och ändock rör hon sig.”
Staffan Heimerson

Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se
tips: 08-411 11 11
fax: 08-600 01 77
växeln: 08-725 20 00


   

   
  FLER NYHETER