|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
Gunnar Fredriksson skriver om det enda krig USA har förlorat
 I dag är det 25 år sedan en av den moderna historiens mest omvälvande konflikter tog slut – Vietnamkriget, det enda krig USA förlorat.
Det fattiga bondelandet Vietnam segrade till priset av tre miljoner döda. Supermakten USA fick ta hem 58 000 döda soldater i plastsäckar.
Kriget präglade en hel generation ungdomar i Sverige. Tiotusentals svenskar deltog i demonstrationerna första maj 1975, dagen efter den historiska segern.
Aftonbladets Gunnar Fredriksson var i Vietnam flera gånger under kriget och har återvänt efter freden. Här berättar han om sina möten med motståndsmän, trötta soldater och med Kim Phuc, flickan som fick brinnande napalm över sin nakna kropp.
De sista amerikanerna hade lämnat tidigt på morgonen. Kriget var slut. – Det var jag som visade stridsvagnen vägen, berättade Thinh Thanh för mig tio år senare. – Jag körde före med motorcykel. Mitt första besök var i Saigon 1966, därefter var jag två gånger i Hanoi under kriget och har sedan gjort några återbesök. Thinh hade arbetat underjordiskt i Saigon och var med i FNL:s ungdomsrörelse. – Vi började organisera skolungdomen i mars. De skulle hjälpa till med livsmedelsförsörjningen när amerikanerna lämnade och Saigon-regimen bröt samman. ”Många hade inte varit i Saigon förr” – Min uppgift var att gömma vapen, ammunition och mat. Vi sydde massor av FNL-flaggor som folket i stan skulle ha när de gick ut på gatorna på befrielsedagen. På morgonen den dagen hade FNL-styrkor tagit flygplatsen. Thinh och hans kamrater såg hur de sista amerikanerna lämnade staden i helikopter. – Vi var många ungdomar som kunde köra motorcykel. FNL-soldaterna hittade ju inte vägen, många av dem hade aldrig varit i Saigon förr. – Saigon-trupperna deserterade vilt. De slängde vapen och uniformer och gick omkring i bara kalsongerna. Klockan 11 fanns inte längre något motstånd. – Jag körde före en stridsvagn och visade vägen. Den officer i Saigon-armén som kapitulerade, general Nguyen Huu Hanh, berättade för mig hur det gick till. – Jag gav order per radio att vi skulle lägga ner vapnen. Klockan halv tolv kom de till presidentpalatset. Jag skickade upp en överste på taket för att hissa kapitulationsflaggan. – Vad gjorde du sen? – Jag gick hem. Svaret: Ni har ingen makt att överlämna En FNL-överste kom in till regeringen som satt samlad med presidenten ”Big” Minh som ordförande. Han reste sig och sa: – Jag ska be att få överlämna makten. – Ni har ingen makt att överlämna. En gång 1977 stod jag och hängde i en bank i Saigon. I ett hörn låg några gamla almanackor, jag fann en från 1975 och slog upp den 30 april. Det var anteckningar intill den 29 april, därefter två dagar utan något och sen fortsatte allt som vanligt.
1966 trodde amerikanerna ännu att den korrupta militärregim de backade upp i Saigon skulle vara deras redskap i kampen mot kommunismen. Staden och dess omgivningar översvämmades av dollar, vapen och amerikanska soldater. Men det var en kolonial ekonomi och amerikanerna hade mest stöd av dem som levde på deras pengar. Varor, smuggling, svarta börshandel, prostitution och knark präglade stan. Det fanns sandsäckar och kulsprutor överallt. Vietnameser stoppades och visiterades, men jag såg ut som en amerikan och gick ut och in utan svårighet. – Jag vet inte vem som är vän eller fiende, sa en trött amerikansk soldat vid en bardisk. Alla ser likadana ut. Barmannen där borta kan vara vietcong (amerikanernas slang för vietnamesisk kommunist). – Härom dagen stack en hora kniven i ryggen på en amerikansk soldat när de knullade. 1971 kom jag med ett skramlande gammalt flygplan från Vientane i Laos till det mörklagda Hanoi. Det var bombstopp, men längs trottoarerna fanns hål med cementrör som man kunde hoppa ner i snabbt om det blev flyglarm. Barn skulle ner först. På lekplatserna fanns skyddsrum bredvid sandlådorna. Luftvärnskanoner bland bananträden I Återföreningsparken tränade milisen, ofta fnittrande kontorsflickor, att hantera luftvärnskanoner. Vid de kooperativa jordbruken på landsbygden i Röda Flodens delta stack eldrör från luftvärnsbatterier upp bland bananträden. Året efter, i december 1972, sa presschefen på UD i Hanoi till mig: – Det kan smälla när som helst nu. Jag skulle ha rest hem till jul men i Köpenhamn läste jag att de bombningar som kom att kallas julbombningarna hade börjat. I pagoden utanför den lilla byn Thon Gia Huyn i Sydvietnam var allt lugnt morgonen den 2 juni 1972. Plötsligt kom napalmbomberna och de familjer som tagit sin tillflykt till pagoden började springa därifrån. Så började den dagen i nioåriga Kim Phucs liv. Hon träffades av brinnande napalm och en amerikansk fotograf tog bilden av henne.
Phuc kavlade upp ärmen på sin vita blus och visade såren. Hon sa att det är likadant på hennes vänstra ben. Hon hade gått igenom sex operationer i Vietnam och fyra i Västtyskland. Hon led jämt av huvudvärk och ibland av minnesförlust. – Jag måste kämpa, sa hon om studierna i engelska. Så här berättade Phuc: Från huvudorten i distriktet kom Saigonsoldater och ropade att vår by skulle bombas. Alla måste evakueras. Vi lämnade våra hus och sprang till en pagod. Det var min familj och våra grannar. Vi är åtta syskon. Vi bodde i pagoden i tre dagar. Vi hörde bomber explodera runt omkring. Alla åt och sov i pagoden. Det hände tredje dagen. Då började napalmbomber falla mot pagoden. Vi sprang ut och allt var ett enda eldhav. Vi hann knappt komma ut genom grinden förrän en napalmbomb föll på grinden. Barnen sprang först, de vuxna efter. Barn träffades av elden. Jag träffades och sprang med mina kläder brinnande. Det brann i vänstra armen och vänstra benet innan jag fick av mig kläderna. Det brann i huden. Jag sprang en kilometer på vägen, sen föll jag ihop. Jag minns ingenting förrän jag vaknade på sjukhuset. Två dagar senare hittade mina föräldrar mig där. Alla på sjukhuset trodde att jag skulle dö.
Phuc emigrerade till Kuba och därifrån till Kanada. 1966 var baren på hotell Caravelles åttonde våning stimmig, full av amerikaner och vietnamesiska damer. Jag brukade gå dit vid mina besök och varje gång träffade jag barmannen Hang Tinh. 1977 satt här bara två ryssar som sjöng sorgsna sånger till balalajka. 1979 serverade han förutom ett par ryssar också några östtyskar och tjecker. Barmannen: Jag har bara serverat drinkar Jag träffade barmannen på nytt 1985 och frågade hur länge han varit där. – Sedan 1959. Då var det mest fransmän här, de drack vin, sedan var det amerikaner, då var det fullt, de drack whisky, sedan enstaka ryssar och andra som dricker vodka. 1992 återsåg jag Hang Tinh, publiken var numera blandad. Jag frågade honom vilken period som var bäst och då log han: – Jag har bara serverat drinkarna. Nu kämpar vietnameserna vidare i fred. Saigon är staden där alltför mycket har hänt. Gunnar Fredriksson Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
30 APRIL 1975. En stridsvagn från FNL kör igenom grindarna till presidentpalatset i Saigon. De sista amerikanerna hade just flytt. Vietnamkriget var slut.
AVRÄTTAD FRAMFÖR KAMERAN 
8 JUNI 1972. Vietnamesiska barn flyr undan amerikanska napalmbomber i Trang Bang, fyra mil utanför Saigon. Flickan i mitten är Kim Phuc. Trots svåra brännskaodr överlevde hon. Kim Phuc emigrerade till Kuba och därifrån till Kanada.
Läs viktchattet 
