|
  | |
|
|
MUSIK Håkan Steen skriver om pop
|
|
||||
|
|
|
|
I dag är det valborgsmässoafton. En märklig dag då Sverige kan visa Europa något fullständigt unikt, nämligen det faktum att svenska folket, som det enda folk i världen, inte är ett folk. Utan två. Sommarsvenskar och vintersvenskar. Två helt olika arter av människosläktet i samma kropp. Skalömsningen sker på svenskt maner kollektivt och almanacksbundet varje år. Denna märkliga händelse kan prickas in i god tid: Vecka 18, dag 121, som det heter på nusvenska. Valborgsmässoafton, sa man förr. Denna dag ställer svenska folket normalt in rågummiskorna, fram tages vårrockar och motsvarande. Att visst klädbyte skett just i år redan dagarna innan, är en ren tillfällighet. 1 maj 1917, till exempel, var det minus 10 grader kallt. Denna dag må det så falla isblock ner från himmelen, vilket är långt ifrån ovanligt, men på denna dags afton trotsas alla element och i skenet av flammande brasor framkryper sommarsvensken, lite blek, lite blinkande i eldens sken. Men sommarsvensken är en generös, vänlig, frikostig och till och med gästvänlig människa, beredd att ta hela världen i famn, i alla fall värdinnan. Avklädd vinterskalet och med vårens grönska mellan tårna framspringer denne nästan sinnlige person, sommarsvensken, som Europas trevligaste varelse. För att inte tala om sommarsvenskan, den svenska sommarkvinnan, som inte har sin motsvarighet någonstans i Europa med sina snabbt sommarbruna armar och ben, förgyllda av hennes blonda hår. Det är många främlingar från fjärran land som kommit hit på sommaren, sett allt detta och beslutat sig för att i detta paradis vill de stanna.Men så, plötsligt någon gång i oktober, kommer chock efter chock. De försvinner, alla dessa trevliga människor. Mörkret faller. Gardinerna dras ner. Dörrarna stängs. Rågummiskorna klafsar dystert i sörjan. Borta är alltihop, de sommargyllene armarna, vindrufset, skratten och gästfriheten. Kvar finns ett dystert, gnölande, tigande folk, vadderade i tjocka vinterkläder med mössorna lika djupt neddragna i pannorna, som de tunga depressionsmolnen som trycker Moder Sveas hjässa. Vad var det som hände? frågar sig de huttrande främlingarna, som övergivna och utfrusna står där i mörkret och kylan. Bortglömda av alla. Denna den svenska dr Jekyll och mr Hyde-förvandlingen i oktober är inte lika officiellt sanktionerad, ceremoniell och sjungande med rök i ögonen, som sommarsvenskens födelse på valborgsmässoafton, men effekten är desto mer förödande.Våren är verkligen svenskarnas årstid. Det finns mycket märkligt ute i Europa: karnevalen i Venedig, filmfestivalen i Cannes, franska ostar, engelska pubar, Sauerkraut och Ferrari, men någon valborgsmässoafton har dom inte, EU-människorna – inte en enda! Därför kan de heller aldrig integreras i Sverige. Det är klart att det gör ont när knoppar brister, självklart tvekar våren. Det är ju så mycket som ska vara klart. Inte bara alla dessa blommor och blader utan hela detta svenska folk ska vara färdigt och stå på plats för att denna darrande natt få vråla ut sin glädje över att vintern rasat. Det är ju därför inte så underligt om själva skalömsningen inte alltid är helt synkroniserad med almanackan. Men hos oss gäller ju alltid almanackan före verkligheten. Är det dag 121 i vecka 18, så är det. Då får det bli skalömsning om vi så ska frysa ihjäl. Eller få värmeslag som i år. Valborgsmässoafton är det svenska och för övrigt även det finska folkets egen unika födelsedag, dessa frusna nationers kollektiva islossning. Så brukar det bara dröja några veckor, och sen, plötsligt en dag i maj, kommer någon ner för Hornsgatan i Stockholm, iklädd endast kalsonger och träskor. Då har sommaren kommit. Ett fyrfaldigt leve för Våren, Kärleken, Konungen som har födelsedag i dag och Fosterlandet! 
Tipsa Aftonbladets nyhetsredaktion: ettan@aftonbladet.se tips: 08-411 11 11 fax: 08-600 01 77 växeln: 08-725 20 00 |
|
Läs viktchattet 
