Tyck till om Gunnar Fredrikssons kolumn

Från sommaren ska vi kunna åka över Öresund på tio minuter. Det ska inte längre vara nödvändigt att sitta och äta och dricka en timme på en båt.
  Bron symboliserar hur Skandinavien knyts samman, sägs det. Broar blir symboler, kungligheter möts.

  Jag erinrar mig, i dessa historiemedvetna tider, att ett fredsfördrag slöts mellan Danmark och Sverige på en liten holme i Brömsebäck i nordöstra Blekinge sommaren 1645. Där, vid spången över bäcken i skogen, förhandlade Corfitz Ulfeld med Axel Oxenstierna under medverkan av diplomater från Frankrike och Holland.
  Den svenska delegationen bodde i Söderåkra, den danska i Kristianopel.
  Det gick rätt bra för oss, Sverige fick bl a Halland på 30 år, fast det blev ju längre förstås.

Vi som har växt upp i Skåne hade ju nära till Köpenhamn, medan Stockholm var avlägset och främmande. När jag bodde i Lund betraktade vi Malmö som något man passerar på väg till Köpenhamn.
  Dock stannade jag i Malmö då och då av två anledningar: Stadsteatern och gamla idrottsplatsen.

Nu har Malmös kommunalpolitiker fått storhetsvansinne och ska bygga ett torn högre än Eifeltornet vid brofästet. Det kanske kan ses som en kompensation för att Malmö FF föll ur elitserien, fast så var det väl inte tänkt.

Det kan ha varit på liknande sätt på den ärevördiga Galateabron över Gyllene Hornet i Istanbul, för där träffades säkert handelsmän från öst och väst.
  Vill man försöka förstå konflikterna på Balkan bör man läsa ”Bron över Drina” av Ivo Andric. Romanens hjälte är bron, som turkarna byggde här i östra Bosnien på 1500-talet. Balkans historia, med hat, krig och grymheter men också försoning och kärlek, gestaltas i denna märkliga bok.
  Mer pittoresk är kanske bron i Avignon, som slutar mitt i floden, förstörd vid något krig, dock ämne för en klassisk slagdänga om kärlek: ”Sur le pont d´Avignon”.
  Bron över floden Kwai, känd från kriget mot japanerna under andra världskriget, är en gränsflod i Indokinas djungel, som vi minns både som film och soldatvisa.

När jag under åtskilliga besök i Polen åkte över floden Vistula i Warszawa, brukade jag tänka på vad som hände under upproret i staden 1944. Röda armén stod på östra sidan men när Warszawaborna själva gjorde uppror mot tyskarna förblev ryssarna passiva och lät tyskarna kämpa ner den polska motståndsrörelsen.
  De ville tydligen inte att polackerna skulle befria sig själva.

Den mest imponerande bro jag såg i min ungdom var bron över Firth of Forth i Skottland. Vi kom ute från Nordsjön en sommarmorgon och bron såg på långt håll ut att sväva högt i diset, innan vi så småningom passerade under den. Det är en gigantisk stålkonstruktion från 1880-talet, stålets och framtidsoptimismens estetik.

Jo, nog kan det blåsa i Öresund och värst är nordvästen, ”den vind som Hamlet blev galen vid”, som Gabriel Jönsson formulerar det. Större delen av ”Hamlet” utspelas ju på det spöklika Kronborgs slott i Helsingör. ”ENTER GHOST” är scenanvisningen, när Hamlets faders vålnad kommer in på scenen.
  Under flera hundra år var Öresundstullen en ständig kontrovers, rent av krigsorsak, mellan Danmark och Sverige. Nu ska vi fara över denna historiska led på tio minuter, kungen ännu fortare. Vi bråkar bara om avgiften, avgjort ett framsteg.